Lilla Viola påminde mig med ett inlägg om hur långsamt livet måste gå numera. Förr kunde man rusa ur sängen, kasta i sig lite frukost och rusa iväg till jobbet. Det tog kanske en kvart eller möjligtvis en halvtimme. Nu tar samma procedur ungefär två timmar.
Man rusar inte längre upp ur sängen utan vänder sig så man får en bra ställning. Sedan gör man en sorts rullrörelse för att på det viset kunna ta sig upp. När man sitter på sängkanten så får man sitta en stund och sträcka lite här och där för att musklerna ska komma igång. Efter det kan det vara dags att sakta resa på sig.
Hasande tar jag mig ut i köket och lägger fram lite kattmat åt Elvis som tittar uppfordrande på mig. Han tycker nog jag är en dålig matte som inte kliver upp och ger honom mat tidigare. Fast det är inget synd om honom. Han har ju torrkulorna att ta till så han inte svälter ihjäl.
När man kommit så långt så är det dags att sätta på vattenkokaren, bre sig några smörgåsar och fika i lugn och ro och känna hur kroppen kommer igång. Efter fikat så blir det lite tid vid datorn och tvagning av kroppen innan dagen börjar på riktigt.
Allt detta går i sakta mak och tar ungefär två timmar. Visst kan jag skynda mig mer om det skulle behövas, men då blir resten av dagen helt fel. Ibland måste man kanske iväg tidigare för att passa en läkartid eller annat nödvändigt. Jag brukar förklara hur det är, så oftast får jag en eftermiddagstid. Så här är livet för en värkbruten liten gumma. Det tar tid att vänja sig vid att allt tar längre tid, men det är bara att inse fakta och anpassa sig där efter.
Nu behöver vi ljus!
2 dagar sedan
2 kommentarer:
Jag avskyr också förmiddagstider, vad det än gäller som jag ska på...bilbesiktning, tandhygienist etc.
Christina: Det är ju skönt att få softa lite innan dagen börjar....:-)
Skicka en kommentar