Vänskap och värme

Jag har precis lagt på luren efter att ha pratat med en vän som jag inte hört av på tre år. Jag känner mig så glad inuti och det ska absolut inte bli tre år tills vi pratar nästa gång.

A och jag lärde känna varandra i handikappvärlden i vår föräldrarorganisation. Hon kom från Göteborg och jag från Sundsvall. Hon var ordförande för flerhandikappgruppen, jag var ordförande för damp-gruppen. Vi stod långt ifrån varandra rent geografiskt. När det gällde våra barns funktionshinder så tillhörde vi ytterkanterna, med de andra handikappgrupperna mellan oss. Ändå fann vi varandra.

Det var nog det här med ytterligheterna som gjorde att vi fann varandra. Vi blev bägge lite sedda över axeln av de andra handikappgrupperna. Vår föräldrarorganisation hade ursprungligen startats av föräldrar till barn med CP. Sedan hade det fyllts på med andra grupper, i första hand barn med ryggmärgsbråck och muskelsjukdomar.

A och jag upplevde en ilska över att våra barns frågor inte togs på samma allvar. Så trots olikheterna så var det denna ilska och frustration som sammanförde oss. Vi började samarbeta, mot alla odds. Vi var ena riktiga stridstuppar. Ur detta arbete växte en fantastisk vänskap fram.

När jag slutade med föreningsverksamheten för fyra-fem år sedan så fortsatte A och jag att hålla kontakt. Jag och sambon var bland annat ner till Göteborg och gick på en Paul McCartney-konsert på nya Ullevi med A och hennes man.

Av någon obegriplig anledning så tappade vi plötsligt kontakten. Vi hade det rätt tufft bägge två under samma tid, så det var nog den stora orsaken. Jag har tänkt så ofta på henne att jag skulle höra av mig, men det har inte blivit av. Varför är man sådan? Nu ska det inte bli så igen. Vänskap är alldeles för värdefull för att slumpas bort så enkelt.