Trotsålderstankar i ett kaos

Idag är jag i trotsåldern. Jag var det redan igårkväll. Då var jag trött efter att ha haft tvättstugan i ett antal timmar. När jag blir trött blir jag grinig. Det är nog inte speciellt unikt. Det drabbar nog de flesta då och då. När jag blir grinig så går det ut över sambon. Vem annars ska det gå ut över? Det är ju bara han i närheten. När jag blir grinig på honom, så drar jag upp kaoset vi lever i. För det är hans fel. I alla fall tycker jag så när jag är grinig.

Vi har ett rum. Låt oss kalla det för kontoret eller datorrummet. Det är ett rum i kaos. Vi har bott i den här lägenheten i tre och ett halvt år. Detta rummet är nästan inte ett dugg åtgärdat sedan inflyttningsdagen. Eller jo, jag överdriver nog lite nu. Vi har varsitt datorbord och det står lite hyllor inklämda här och där. Hyllorna är fyllda med diverse pärmar, videofilmer, datorböcker, datorböcker och datorgrejer. När jag raljerar brukar jag kalla det här rummet för sambons pojkrum. Här är han tonåringen som vägrar städa fast mamma tjatar. Jag vet inte hur många ouppackade lådor det står travade efter väggar och under datorborden. Där det inte står lådor står det bildskärmar, här talar vi om tjockskärmar som väger ton. Är det inte bildskärmar så är det gamla datorburkar. Inte nog med att det håller sig i det här rummet. Det hamnar grejer i vardagsrummet också. När det inte får plats på kontoret. Vänner har lärt sig att hos oss kan de dumpa sitt gamla datorskrot. Sambon tar emot allt. Eller gjorde i alla fall förr. Där har jag fått igenom min vilja, att inget nytt skrot kommer över vår tröskel.

Sambon har planer, många fina planer, på hur det ska bli här. För han ska röja. Det säger han varje gång jag ilsknar till och blir tjatig. Då pratar vi lugnt om hur det ska göras, vad som ska kastas, vad som kan säljas och vad som ska sparas. Det är jättefina planer. Om de bara verkställdes.

Sambon är inte lat, för när han gör något så gör han det ordentligt. Då är han perfektionisten själv. Men han har väldigt svårt att komma igång, lång startsträcka kan man säga. Dessutom blir han deprimerad på vintern. Han hatar snö och kyla. Och han blir deprimerad över en utredning som just nu verkat ha fastnat någonstans. Som gör att han inte kommer vidare. Jag försöker peppa att han ska ringa sjukhuset och höra vad som hänt. Men han mår så dåligt så han orkar inte. Det blir nog jag som får göra det till slut. Fast jag inte vill vara någon domderande mamma som tar ansvar för hans liv. Jag vill att han ska ta ansvar för sitt eget liv.

Sådana här gånger blir jag så himla trött på honom. Så när jag stod där och strök tvätten igårkväll så tänkte jag att nu får det bli så att en av oss flyttar! Jag står inte ut längre! Sådana tankar tänkte jag. Så började jag tänka hur mitt liv skulle vara utan sambon. Renare och mindre kaotiskt, helt klart. Kontoret kunde göras om till syrum med fina hyllor efter väggarna där tygerna ligger i lättåtkomliga travar. Lockande tanke.

Men tänk så tomt och innehållslöst det skulle bli. Ingen att skratta tillsammans med, ingen som drar mig till sig i sömnen, ingen som kommer med kaffe och stryker mig över kinden, ingen att dela sina tankar och funderingar med. Ett liv utan kärlek. Jag visste hur han var när jag valde honom. Väger jag för-och nackdelarna hos honom så väger fördelarna och det positiva väldigt mycket tyngre än den negativa biten. Så vad gör jag. Naturligtvis stannar jag här. Det är allt eller inget som gäller. För jag älskar honom så mycket!

Men jag kommer att fortsätta bli grinig ibland, men bara ibland. För att jag behöver pysa över ibland. Och bli arg på sambon ibland. För de gångerna brukar han städa lite, i alla fall ibland.