Jag har ett konstigt förhållande till min barndom. Var den lycklig eller inte? Periodvis vet jag att den var lycklig, medan jag vet att stora delar av den var skit, helt enkelt. En del saker är kopplade till min pappa och en del saker till min mamma. Så ibland känner jag mig väldigt kluven.
Mitt och pappas förhållande har varit en berg-och dalbana. När jag var liten var han pappan som bar mig på sina axlar och som hittade på och skrev ner sagor åt mig. Vi sjöng mycket tillsammans och han var ständigt närvarande. Jag var hans prinsessa. Pappa var min stora idol. Jag vet med klar övertygelse om att jag älskade pappa mer än jag älskade mamma. Pappa var alltid överseende och försökte få oss barn att stå upp för oss själva. På ett vis så vet jag att jag är hans prinsessa än idag.
Vi flyttade mycket under min tonårsperiod, vilket var väldigt jobbigt att ständigt byta skola och kamrater. Jag blev rotlös. Det som så småningom blev så jobbigt i förhållande med pappa handlade om otrohet och spritproblem. När jag kom i tonåren, så träffade pappa en kvinna som kom att dominera vårt liv väldigt mycket. Han fick en familj även med henne, så under många år fortsatte han att vara gift med mamma och leva med oss, men så fort han hade möjlighet så levde han med sin andra familj. Det föddes två barn i den familjen. En liten flicka som bara fick bli några dagar gammal och en pojke som idag bör vara i fyrtioårsåldern.
Jag gissar att spriten kom in i bilden för att han inte orkade med detta dubbelliv. Han blev nu en alkoholiserad pappa som var en riktig hustyrann.
Till slut bröt denna kvinna med pappa. Jag tror att hon inte klarade av hans alkoholproblem. Pappa träffade så småningom mamma E och skillsmässan mellan mamma och pappa blev äntligen ett faktum. Jag skriver äntligen eftersom livet med denna alkoholiserade man var ett helvete för mamma. Även om hon själv sa att hon aldrig slutat älska honom.
I samma veva bildade jag själv familj och min kontakt med pappa var väldigt sporadisk. Jag ville inte veta av honom. Mamma E hjälpe honom att bli nykter igen. Det tog några år, men hon gav aldrig upp och hon lyckades även i denna strävan. Pappa har idag varit nykter i drygt trettio år.
Hans nyktra liv och mamma E:s strävan gjorde att jag så sakteliga började hitta tillbaka till pappa igen. Min fd man tyckte inte speciellt mycket om min far, så det styrde även mina kontakter med pappa. Min sambo och pappa stormtrivs tillsammans, så de senaste tio åren har jag verkligen hittat tillbaka till min gamla pappa, han som var min idol.
Sedan mamma E gick bort, så har pappa och jag börjat prata med varandra på ett helt annat plan. Vi pratar mer om det som varit och vi pratar mycket om gamla släktingar. För ett tag sedan så pratade vi en del om en av farfars bröder. Brodern som tog livet av sig genom att gasa ihjäl sig i en bil. Vi barn har alltid vetat om att farfar hade denna bror och att han tog livet av sig. Men orsaken fick jag veta först för några veckor sedan.
Denna bror var homosexuell. Idag tycker de flesta av oss att det är inget konstigt med det. Men på fyrtio-och femtiotalet var det skandal. Denna broder var även så modig att han levde öppet i ett homosexuellt förhållande. Men samhällets och familjens inställning slet ont på honom. Det var det som till slut tog hans liv.
Därför blev jag då så extra glad när pappa berättade att han och mamma aldrig tog avstånd, att farfars bror och hans man alltid var välkomna hemma hos oss. Det som gjorde mig så glad är att min far, som idag är sjuttioåtta år, valde att vara så fri i sinnet att han såg människan, inte den sexuella läggningen, som det viktigaste.
För mig är det självklart att man ska ha rätt att älska vem man vill, oavsett om det är en person av annat kön eller samma kön. Kärleken är den viktigaste känslan. I min värld vill jag att alla ska få känna och uppleva kärlek, oavsett om man är hetero-homo-eller bisexuell.
Den som inspirerade mig till detta inlägg är det Ulvstrumpa skrev idag. Där utvecklar hon dessa tankar ännu bättre.
Rosa kontrast till grå betong
9 timmar sedan
14 kommentarer:
Så modigt av dig att berätta så öppet! Det är nog det öppna sättet att förhålla sig till sina problem, barndom eller nuet, som gör att man klarar av det.
Skönt att ni hittade tillbaka till varandra.
Bloggblad: Det har varit jobbigt i många år men numera har jag kunnat lägga det bakom mig. Därför kan jag även berätta det. Jag är jätteglad att ha fått tillbaka min kära pappa. Han sätt att hantera saker och ting numera förundrar mig fortfarande.
Fint skrivet så öppet. Jag skriver oxå öppet om mina känslor, men jag har ju ingen kontakt med mina föräldrar, fast jag önskar att detkan ändras. De har inte fyllt 70 än så de ska väl leva lite till så den somlever får se om de kan komma ifrån sina missbruk.
Cattis
Jag sällar mig till de övriga, så fint skrivet. När jag läser hur du skriver att barndomen var periodvis lycklig och periodvis skit, så tänker jag att det är precis så det var. En del pratar om att de haft en lycklig barndom, men flertalet jag känner (och jag själv) beskriver det just så som du säger. Det var en berg-och-dalbana att vara barn, jag skyr fortfarande uttryck som "Du har det bra du, du som är barn" för jag tänker då att de som säger det måste ha glömt hur det var. Att vara barn är aldrig helt enkelt. Eller det kanske det är för vissa, men jag tror det är vanligare att många upplever barndomen som både hemsk och ljuvlig.
Precis som livet är nu, tänker jag, när jag har fem år till femtio. Det är både hemskt och ljuvligt mellan varven.
Det här med att flytta oftare kan jag relatera till, det är för j-vligt att byta skola och vänner ofta, man känner sig rotlös.
Det måste krävts massor med styrka för din farfars bror att komma ut, det är ledsamt att höra hur det gick, jag hoppas att snart så bryr vi oss inte om vad folk är, utan ser kärleken i stället.
Och vad skönt att du fått bra kontakt med din far nu!
(Och nu ska jag sluta innan det blir en blogg på din sida.) Jättefint berättat, Cicki!
Cattis: Hade mamma och pappa fortsatt att vara gifta tror jag inte jag haft en nykter pappa idag. Det är helt och hållet mamma E:s förtjänst.
Jag vill ta tillvara pappa nu. En dag kan det vara försent. Mamma gick bort så snabbt att jag hann aldrig prata färdigt med henne.
Shirouz: Det som var mitt rättesnöre när jag själv fick barn var att inte göra samma misstag som mina föräldrar gjort, eller rättare sagt som jag upplevt det. Jag tror jag lyckats ganska bra för mina ungar vet i alla fall hur mycket jag älskar dem. De orden har jag sagt ofta till dem.
Enligt pappa så var denna gay-broder den bästa av bröderna i farfars syskonskara. Mjuk och fin medan de andra skulle vara så matscho.
Du får väldigt gärna gästblogga hos mig......:-)
Det här var så jättefint skrivet och lättrörd som jag är så har jag tårar i ögonen. Jag har ju haft en lycklig barndom. En väldigt lycklig till och med. Men jag vet inte många som faktiskt har haft det så bra som jag och mina syskon haft. Jag hoppas för hela mitt hjärta att mina ungar ska kolla tillbaka på sin barndom och känna att dom var lyckliga den mesta av tiden. Fast vissa bitar för dom har varit jobbiga.
Att få älska någon av samma kön ska vara precis lika självklart som att få älska någon av annat kön. Lika så att homosexuella ska få gifta sig och skaffa barn. Min syster och jag pratade om det här om dagen. En kompis till min syster sa att barn till homosexuella blir mobbade. Då sa min syster:"Mina barn som växer upp med mina värderingar bli iallafall inte dom som mobbar." Och jag tycker att huvudsaken att barn få växa upp med kärlek och trygghet, det är mycket viktigare än att det är just en man och en kvinna som skaffar dom.
Nä, mera kärlek åt folket! :o)
Malin: Vad härligt att du och syskon fått uppleva en fin barndom. Det verkar som att det är en sällsynthet. Att ge sina barn bra värderingar är det viktigaste av allt. Det är det viktigaste jobb man har i livet, att vara en bra förälder.
För mig är det också självklart att man som homosexuell ska få gifta sig och skaffa barn. Barn har rätt att växa upp i ett kärleksfyllt förhållande. Om det sedan är med en mamma och en pappa eller två mammor eller två pappor eller en mamma eller en pappa spelar ingen roll. Alla har rätt till massor av kärlek.
Oj! Vad starkt och fint du skriver! Och vilken ära att hitta tillbaka till sin pappa! Är själv uppväxt med en alkoholistpappa och en martyrmamma, det var inte helt enkelt och jag brottas fortfarande med skuld- och skamkänslor, När pappa så dog tyckte jag att det var skönt, inte heller en helt enkel känsla!
Att vara fri i sinnet, att möta sina medmänniskor så, det är något alla borde eftersträva! Din farfars bror var en modig man precis som din mamma o pappa som inte tog avstånd. Det krävdes säkert mod!
Cina: Vilket bra ord du hittade. "Martyrmamma", precis så var det. Jag blev både lättade och sorgsen när mamma gick bort. Lättad för att slippa hennes anklagelser. Jag är ju äldst så jag fick ta ett rätt stor ansvar för mammas känslor, men räckte aldrig till i hennes ögon. Sorgsen för att jag aldrig fick försonas med henne. Pappas och jag hade en ordentlig uppgörelse för åtta-nio år sedan. Då skrev vi ner alla våra känslor och skickade brev mellan oss. Efter det har jag kunnat släppa allt och det är så skönt.
Hoppas du också kan släppa dina skam-och skuldkänslor en dag, för de ska du ju inte behöva ha. Fast det vet du väl redan.
Undrar varför du och fick funktionshindrade barn? Var det för att någon visste att vi hade styrkan att klara av det. Den styrka som vi var tvungen att skaffa oss under barndomsåren.
Oj, vilka minnen det väcker att läsa allas kommentarer....
Cinas kommentar om att känna skuld och skamkänslor när en närstående dör och det känns skönt, jag kan relatera till det...
Det kändes rent ut sagt för jävligt, som jag var en sämre människa,men jag gick och pratade med en terapeut och hon sa något så väldigt klokt och jag tänkte att jag ville vidarebefordra de orden. Hon sa att det inte är märkligt att man känner lättnad när allt det som var jobbigt med personen "försvinner", eller hur man ska uttrycka det, men att det ju inte innebär att man inte också känner sorg, det blir som en mix av alla känslor, och den som känns som mest "förbjuden" eller vad man vill kalla det känns mest, för man vill egentligen inte känna så. Det blir som en mix av både sorg och lättnad och det är inget fel i det. Lättnad över att det blir lugnt i livet och saknad för att personen är borta, eller hur man ska uttrycka det. Jag vet inte, men kanske kan de orden vara till viss hjälp.
Det finns väl inga människor som spelar så stor roll för vem man är som ens föräldrar. Barndomen påverkar en ju alltid- oavsett hur man förhåller sig till den, man kan leva trots den eller på grund av den, vanligast är väl en kombination eller?
Vad det gäller kärlek utan gränser så känns den självklar, men den var ju inte det -är-ju inte det för alla. Man förvånas...
Skriver inga större djupsinnigheter idag, men tänker på dig och hoppas på en toppen-helg för dig och sambon! När Esset har piggat på sig ska vi sticka till Lilla byn... det drar ihop sig för party!
Shirouz: Det var bra ord du fick av terapeuten. Det fick tioöringarna att ramla ner lite hos mig. När mamma gick bort blev jag så sjuk att jag var tvungen att vara sjukskriven i över en månad. Det var nog just den här blandningen av känslor som gjorde mig så sjuk, förstår jag nu. Jag rasade ihop totalt och kände mig som den uslaste bland usla för att jag inte sörjde min mamma som jag tyckte jag borde. Samtidigt som jag var så arg på henne för att vi aldrig fått en chans att reda ut det som behövde redas ut.
Spader: Visst är det barndomen som formar en till stor del. Efter min egen skilsmässa så förstod jag hur mycket min barndom påverkat mina känslor och handlingar i äktenskapet.
Hoppas ni också får en skön helg i Lilla byn. Kram
Jag sällar mig till din stora skara av beundrare. Enormt att du kan skriva så enkelt och fint om svåra saker.
Moster Ma: Det kanske är för att jag lagt allt bakom mig som jag kan skriva om det. Jag har även skrivit en bok om att vara förälder till ett funktionshindrat barn. Den grät jag mig igenom varje kapitel jag skrev.
Skicka en kommentar