Måsten förr och nu

Ibland kan jag finna en stillsam förnöjsamhet över att fått bli äldre och framför allt mer erfaren. Erfarenhet kan vara så mycket. Det jag tänker på nu är, att erfarenheten har lärt mig att skala bort en massa "måsten". Vissa "måsten" kan man inte ta bort, men en del saker som var "måsten" när man var ung, är inte det längre.

Jag växte upp med en mamma som aldrig berömde. Däremot var hon snabb på att tala om när man gjorde något som var fel. När hon ville mig som mest illa, talade hon om för mig hur lika jag var min far. Eller ännu värre, hur lika jag var min farmor.

Jag gifte mig och fick barn med en man som också hade lättare för att klaga än berömma. Han talade alltid om för mig hur många fel jag gjorde. Hans standardutryck var att det var bättre att han gjorde saker och ting själv, så att de blev riktigt gjort.

Mamma och fd maken var väldigt styrda av att man måste göra saker och ting för att inte grannar och andra skulle kunna säga någonting. Man måste uppföra sig på ett visst sätt. Min fd svärmor var den perfekta husmodern. Där var det alltid perfekt städat, maten var perfekt lagad, blommorna blommad perfekt i fönstren. Hon blev mitt rättesnöre om hur en perfekt kvinna, mor och husmor skulle vara.

Kan ni fatta att jag som alltid klantade mig, pratade för mycket och som skrattade alldeles för högt, försökte bli en perfekt husmor. Jag levde med ständig ångest över att inte räcka till. Jag grät på kvällarna efter jobbet för att jag inte dessutom hade orkat med att bona golven i vår lilla tvåa. Jag glömmer aldrig första gången vi var hem och hälsade på hos svärföräldrarna, efter vår flytt till storstaden. Svärmor utbrast förfärat: "Men T, så mager du blivit". Jag tolkade det som att hon ansåg att numera fick han inte tillräckligt med mat, när det var jag som stod för hushållet. Dessutom tog hon alla hans kläder (inte mina) och tvättade om dem. Kläder som jag tvättat och strykit innan vi åkte.

Känslan av att aldrig duga och räcka till fanns förr ständigt med mig. Tack och lov har jag kunnat släppa allt det där. Numera vet jag att jag duger, precis som jag är. Nu pratar jag för mycket igen, för det är så jag är. Jag gapflabbar om jag känner för det. Klantar jag till det så tar jag det med en klackspark och ett garv. Det är så skönt att fått komma till den insikten.

Hur är det då med "måstena"? Som sagt var, så finns vissa "måsten" kvar. Man måste ju laga mat så man får något i sig, men det är inte längre lika kravfyllt. Det händer att det bara blir te och smörgås för att varken jag eller sambon orkar laga någon mat. Tvätt är ett sånt där "måste" som man inte heller slipper ifrån.

Idag har jag gjort en sån där sak som förr var ett "måste". Skillnaden är att idag gjorde jag det för att jag ville och då blir det något helt annat. Jag gjorde det bara för min egen skull.

Jag tvättade ett av vardagsrumsfönstren. Det blev bara ett för jag orkade inte mer. Hade det varit som förr, så hade jag tagit alla tre, vare sig jag orkade eller inte. Idag njöt jag av att tvätta detta fönster, att duscha blommorna och diska ur ytterkrukorna. Jag satte upp den nya fransgardinen i brunt och guldglitter och så stod jag bara där och njöt över hur fint det blev.

Tänk så fint det kommer att bli när jag tagit de andra också. Då kanske jag till och med visar er, inte för att visa vilken duktig husmor jag är utan för att stolt visa hur fint jag tycker att vi har det.