Nu har vi kommit in i ett helt stim av struligheter. Det är barn som strular. Ja, de är ju egentligen inte barn längre,men de är våra barn. Det är bil som inte går att bromsa, dator som strular, katt som mår dåligt och en del annat. Som om inte det skulle vara nog så hände en sak till idag.
Jag fick ett mindre städryck. Vi har burspråk i vardagsrummet. I det burspråket står det en del stora blommor och jag hade bestämt mig för att skippa fikusen som nådde upp till taket och som inte stod för sig själv längre, så den har varit fastbunden i ett rör. Nu mördade jag den helt drastiskt genom att klippa ner den och stuva ihop den i soporna. Sedan skulle det dammsugas och skuras i denna hörna när jag ändå var i farten. Sambon fick även rycka ut med att fästa upp lite sladdar som trasslade på golvet.
När han ska flytta undan vår fina golvlampa så går botten sönder. Det är alltså en sån där lampa i mässing där en lampa är riktad uppåt och en mindre ledad lampa finns på mitten. De blev populära för en så där fem-sex år sedan. För att den skulle få tyngd i botten så visade det sig att bottenplattan var gjord av något cementliknande, inhöljt i plast. Det var plasthöljet som sprack i tusen bitar och när inte det höll ihop så ramlade även cementklumpen ur och gick sönder.
Hur detta kunnat gå till har jag inte en aning om. Det verkar som om plasten torkat och spruckit. Ett rent materialfel i våra ögon. Vi ska prata med Cervera till veckan få se om de hört talas om det tidigare. Det finns ju inte ett kvitto eller liknande kvar.
Nu blev det så luftigt utan golvlampan där så jag fundera på om vi ska ha en hängande eller en vägglampa istället. En lampa behövs där, men den måste inte stå på golvet. Så inget ont som inte har något gott med sig.
Undrar om vi slipper olyckor nu?Har vi fått vår beskärda del? Eller ska vi fortsätta att vara otursförföljda? Fast det här rycker jag mest axlarna åt. Det känns som en irriterande bagatell i det stora hela.
Rosa kontrast till grå betong
7 timmar sedan
6 kommentarer:
Vi har också haft en sådan lampa, vår varade inte så länge som er. De är inte världens bästa. Jag tror att just de lamporna inte är så väldigt bra.
Ibland är det som allting ska jäklas på en gång. Som sagt små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer... Du gör rätt i som bara rycker på axlarna åt allt, reta upp sig kräver bara en massa energi, som kan läggas på annat.
Vi hörs
Kram
KB
PS Vi har bara plus 20 idag och mulet, tack o lov.
Din inställning till livet och dess överraskningar mm är beundransvärd. Du är en skön typ Cicki!
Fattar inte riktigt vad det är för slags lampa, men jag tror att förnyelse genom tvång kan vara helt rätt ibland ;)
Moster Ma: Jag tackar för komplimangen. Den gjorde mig glad. Jag gillar att vara en skön typ....:-) I mitt gifta liv så var allt så reglerat av hur man skulle uppföra sig och göra för att ingen skulle stöta sig. Allt skulle vara så tillrättalagt. När jag skilde mig så bestämde jag mig för att leva helt annorlunda. Jag var rätt psykiskt knäckt i mitt äktenskap. Fick lära mig att jag inte dög på något vis. Som singel lärde jag mig att jag visst dög och att jag klarade av hur mycket som helst. Då fick även min positiva sida komma fram igen, den som egentligen var jag. Sedan har sambon stöttat mig i detta och han har lärt mig att tänka att allt ordnar sig på något vis. Och det gör det faktiskt, på ett eller annat sätt.....:-)
Christina: Du ska bara veta så mycket idéer det pilar runt i mitt huvud nu på olika lampidéer. Ska surfa runt lite. Vet rätt bra vad jag vill ha där. Hoppas plånboken räcker till.....:-)
Jodu, jag trodde när jag var ung och fick små barn, att de skulle klara sig själva efter sisådär 20-25 år... det gjorde ju maken och jag. Men ack vad jag bedrog mig. Känns som om vi blir mer curlingföräldrar än vad vi nånsin var när de var yngre. Men jag har lovat ungarna att inte skriva om familjebekymmer på bloggen, därför låter det som idel solsken även när tillvaron är gråmulen. (Faktiskt är det lite lättare att "läcka" om saker och ting i små kommentarsbås hos andra, som förmodligen inte mina "tysta" läsare söker igenom...)
Bloggblad: Jag vill inte heller skriva för mycket om familjen här. Dels för att inte lämna ut allt men också för att jag vet att flera av de läser här. Så jag gör som du, läcker lite i kommentarena och så har jag ju mailkontakt med läsare som blivit mer som riktiga vänner. Det är väl ingen som har ett rosenrött liv. Det tror inte jag i alla fall.
Skicka en kommentar