tisdag 21 april 2009

Sorg igen

Känner att nu vill jag inte höra fler sorgliga nyheter. Fick ytterligare ett dödsbud idag. Detta är ett riktigt i alla fall, tyvärr. Det är en väninna sedan många år som fick en hjärtinfarkt på påskafton och klarade inte upp det. Hon var bara två år äldre än jag.

Jag var ju föreningsaktiv i handikapprörelsen i ca 25 år. Det gjorde att jag fick väldigt många vänner där. I slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet så var vi fyra väninnor som hängde ihop. Vi hade alla fyra varsin son med Damp. Det var så vi lärde känna varandra. Vi hängde alltid ihop på alla konferenser och kurser och läger med barnen. Vi bodde i olika delar av landet så mellan konfererandet så var det intensiva telefonkontakter mellan oss. Oj, så mycket roligt vi hade. Vi var lika galna alla fyra och hade alltid något upptåg eller bus för oss. Man kallade oss för "De fyras gäng". Nu är vi bara tre kvar.

Vi har varit dåliga med att hålla kontakten de senaste åren. Det har blivit lite då och då, väldigt sporadiskt. Det har ändå inte känts som att vi tappat bort varandra. Nu lovade vi varandra idag att det får bli ändring på detta. Vi måste vara mer rädd om varandra och ses lite oftare.

Maggan, du fattas mig så det gör ont.

5 kommentarer:

Hilda sa...

Goa Cicki. Vad sorgligt. Vilken saknad du måste känna. Livet är alldeles för kort. Skickar dej en tröstkram.

Cicki sa...

Hilda: Man upptäcker sin egen dödlighet när jämngamla vänner går bort. Tack för kramen.

Le Loup sa...

Så jobbigt och sorgligt, det är sant, man får en påminnelse och inser hur viktigt det är att komma ihåg att ses och träffas medan tid är. Det är allt för ofta man tänker att man inte har tid, eller att man ska göra saker senare.
Ta hand om er.

Spader Madame sa...

Så tråkigt. Skickar den största kramen - tänker på dig!

Cicki sa...

Shirouz: Det får en verkligen att tänka till hur fort det kan gå och att man måste vara mer rädd om varandra. Maggan var så levnadsglad. Det enda positiva jag kan tänka mig är att hon inte behövde ligga fjättrad vid en säng. Men 62 år är minst femton år för tidigt, tycker jag.

Spader: Tack för den värmande kramen.