söndag 29 mars 2009

Ode till Mamma E

Mamma E somnade stilla in igårkväll. Hon hade haft ont på morgonen så hon fick en spruta för att ta bort värken. Den somnade hon av och vaknade inte upp igen. På morgonen hade hon sagt till pappa att hon var glad att vi alla hade varit där på fredagen. Hon var också tacksam över att så många månade om henne. Pappa och en sköterska satt och höll hennes händer när hon drog det sista andetaget. Det känns skönt att pappa slapp vara helt ensam när det skedde.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av hospice. Min egen mamma dog efter en hjärtattack så när vi vakade för henne så var det på en IVA-sal och hon var kopplad till en massa apparatur. Här på hospice var det en lugn och fin miljö. Mamma E hade ett eget rum med toalett. Varma gula tapeter på väggarna, vackra gardiner, fåtölj och stoppade stolar. Så nära en hemmiljö man kan komma i ett sånt läge. Fantastisk personal som tog sig till. Inget jäkt och spring i korridorerna utan allt kändes väldigt rogivande.

Jag är själv förvånad över det lugn jag känner just nu och som jag även kände när pappa ringde igårkväll. Jag känner en viss oro för hur han kommer att klara det här. Han är ju ingen ungdom längre. Han är ledsen, men inte uppgiven och det är väl ett ganska gott tecken.

När man bloggar så funderar man ibland över hur privat man ska vara. Vad vill man lämna ut och vad vill man ha för sig själv. Det jag ska skriva nu är väldigt privat, men efter att ha funderat på det så väljer jag att skriva om det. Det får bli min kärleksförklaring till mamma E.

Någon frågade mig hur det kom sig att jag kommit så nära mamma E. Det var ju ändå hon som splittrade vår familj. Jag svarade då att vår familj var redan splittrad. Den var splittrad av annan otrohet och pappas spritmissbruk. Den som levt med någon som missbrukar vet hur förödande det är. Det är lögner, smussel och gräl som hör till vardagen. Vi försökte på olika sätt att få pappa att sluta dricka men det bara eskalerade.

Det var den vardagen mamma E tog över. Jag är full av beundran för att hon orkade. Idag vet jag att det var äkta kärlek som gjorde att hon orkade. Men det var inte lätt. Mamma E och jag har pratat om det så jag vet vilket h-vete hon hade. Bonussyster P bodde hos dem då, så även hon drabbades. Hon har berättat hur hon varit med och slagit bort sprit och sett hur pappa med jämna mellanrum packade sina väskor för att dra. Hon måste ha hatat denna man som kom och splittrade hennes familj, för det var det pappa gjorde för dem. Idag vet jag att hon älskar min pappa och ser honom som en trygghet i livet.

Vi har pratat mycket om känslor den sista tiden. Känslor som vi kanske borde tagit upp till ytan tidigare. Var vi nära varandra innan, så är det inget mot vad vi är nu. Den värme och gemenskap jag upplevde i fredags var det länge sedan jag kände. Det är den som bär mig nu.

Det är hemskt att säga att jag många gånger önskat att mamma E var min riktiga mamma. Jag har känt att jag skulle velat växa upp i den gemenskap och närhet som mamma E:s barn har med varandra. Själv växte jag upp i en dysfunktionell familj. Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på dem, för avundsjuka är en missunsam känsla. Men jag skulle velat höra till redan från början.

Det mamma E gjort för mig är att ge mig min pappa tillbaka genom att få honom nykter igen. När jag var barn stod jag min pappa väldigt nära. Pappa var min idol, jag var och är fortfarande pappas flicka. Mamma var vardag, pappa var fest. Han kunde ta våra sista slantar till att köpa fem kräftor när det var kräftpremiär. Det är klart man äter kräftor då, även om man bara fick en i var. Sådan var och är min pappa. Han såg även till att han alltid hade tid över. Jag minns aldrig att pappa skällde på oss barn, det var mamma som stod för den biten.

Det var den pappan som mamma E gav mig tillbaka. Den glada pappan med mycket kärlek inom sig. I fredags så var det någon av bonussyskonen som sa att mamma E var navet som vi alla samlades runt. Jag vill även säga att det var pappa och mamma E tillsammans som var navet. Till dem var man alltid välkommen, oavsett när man dök upp. Det fanns alltid tid för oss allihopa.

Det är få förunnat att få möta sin "soul-mate", sin själsfrände. Pappa och mamma E fick den förmånen. För det har de varit för varandra. Under sina trettiosju år tillsammans, är det inte många timmar de varit ifrån varandra. De har gjort allt tillsammans, delat ljuvt och lett, in sickness and health.

Pappa berättade idag att mamma E sagt till bonussyster L att hennes önskan var att få dö först, att hon inte skulle orka att leva utan pappa. Den önskan fick hon uppfylld. Nu gäller det att hjälpa pappa att lära sig leva utan mamma E. Han har mycket tankar i huvudet nu om hur det ska gå i fortsättningen. Han sa: "Det här måste jag vänja mig vid nu." Så är det.


Den här bilden togs för ca fem år sedan. Då var hon fortfarande frisk. Nu så här i efterhand vet vi att hon var sjuk mycket längre än vad någon av oss förstod, inkl henne själv.
Hon fattas mig, hon fattas hos många av oss. Mamma E, jag älskar dig.

23 kommentarer:

Christina sa...

Jag sitter här med blanka ögon och läser.
Vilken fin kärleksförklaring du har skrivit till mamma E...och även till din pappa.

Jag känner mig djupt berörd.

Cicki sa...

Christina: Jag kände att jag behövde få det ur mig. Det blev så konstigt om jag inte fick skriva om hur det var/är/känns.

Ibland har jag för mycket ord inom mig så pockar på och vill ut....:-)

Pärlmudden sa...

Sitter här med tårarna rinnande. Känner mig rörd och samtidigt hedrad över att du vill dela detta med oss bloggvänner.
Strykekramar till dig o din familj!

Cicki sa...

Pärlmudden: Jag vill dela med mig av känslorna jag har nu. Tack för dina kramar.

Camilla sa...

Tack för att du delade med dig av detta privata. Det är fint skrivet. Jag förstår att hon har betytt väldigt mycket för dig.

Så fint slut mamma E fick med först ett fint avsked av er närstående och sedan få somna lugnt och stilla med sin käraset i handen.

Skickar också några styrkekramar!

Cicki sa...

Camilla: Ibland känns det bra att vara lite mer privat. Ja, hon fick ett fint slut. Fast det känns rätt orättvist. Vi ville ju helst få ha henne kvar ett tag till.

KB sa...

Vad fint du skriver om mamma E. Även om hon fattas dig kommer hon alltid att finnas inom dig. Det är jag helt säker på.

Kramar från

KB

Ika sa...

Underbar text om kärlek. Jag gråter...

Visst är det konstigt det här lugnet som kommer över en när någon fått somna in för gott. Jag tror att de är den nya ängeln som klappar oss på kinden...

Cicki sa...

KB: Tack. Jag mailar dig någon dag till veckan.

Ika: Det kanske är så, en ängel som som klappar en på kinden. Det känns bra.

Le Loup sa...

Jag känner igen mig i dina tankar, det är en balansgång att skriva och man funderar på hur personlig man vill vara. En del saker måste helt enkelt ut, så är det bara.
Jag läser dina ord och det är en jättefin kärleksförklaring, en del säger att så länge vi minns och talar om de som gått bort så är de fortfarande med oss, jag tror att det är så.
Ta hand om er nu.

Barbamorsan sa...

Vilket fint och berörande inlägg. Så skönt att det blev så bra och det verkar som du känner dig tillfreds trots det svåra som varit. Det är ingen lätt sak, vet jag tyvärr. Riktigt där är inte jag än..
Kram på dig och tack för att du ville dela med dig via detta fina inlägg!

Cicki sa...

Shirouz: Jag hör hennes röst och skratt inom mig. Det känns både tomt och trösterikt.

Barbamorsan: Tack. Kände att jag måste få skriva ner mina tankar. Tråkigt att du är där vi varit. Min son grät och tyckte att alla borde få finnas kvar. Tänk om det kunde få vara så.

Spader Madame sa...

Här har jag lyckat skriva förut i dag, men det har försvunnit, en trött Spader är det! Tänker att det är precis så här som bloggandet ska vara och att det är en skön ventil. Härligt att kunna få skriva så här om sin bonusmamma. Jag vet att det kommer att bli bra för din pappa till slut så klart, även om det kommer att vara svårt och ofattbart en lång tid. Men ni är många och jag tycker att det finns en "safety in numbers" att det är enklare att dela sorg. Skickar dig mångar kramar, världens raraste Cicki!!!

Cicki sa...

Spader: Tack. Jag tror också det kommer att bli bra för pappa så småningom. Nu är han bara trött och ledsen.

Här är det ytterligare en som är trött. Ögonen hänger någonstans på samma nivå som där brösten hänger. Alltså nere vid knäna någonstans.

Trebarnsmamman sa...

Åh så fint skrivet Cicki!!!! Vilka ord från dig hon får med sig till himlen!!!!!!!
Beklagar sorgen, och önskar hon hade fått leva lite till, men hon visste säkert när det var bäst att gå!
KRAM

Mie sa...

Åhh nu gråter jag lite... du skriver så fint:)
Det blir så vansinnigt tomt när ngn som betytt så mycket försvinner o hur mycket man än inser att det är livets gång så tar det tid att acceptera.
Stor kram till dig o sköt om dig!

Cicki sa...

Trebarnsmamman: Tack snälla du. Det känns som att hon fick sluta alldeles för tidigt. Eller rättare sagt att hon blev så sjuk för tidigt. Men hon var så dålig att det bästa var att hon på grund av det slapp ligga och plågas länge.

Mie: Tack Mie. Det känns tomt. Pappa hade det väldigt jobbigt igår när han inte hade någon att ta hand om. Men livet måste gå vidare för oss alla, trots att hon inte finns hos oss längre.

Eva i Halmstad sa...

Tack för att du delar med dej, förstår att de är svårt och tungt för dej nu.
Sitter här med tårar och blanka ögon.
Det verkar som om Mamma E fick ett fint slut.
Må så gott de går.
Eva.

Cicki sa...

Eva: När det nu blev som det blev så känns det ändå som att hon fick ett bra slut och slapp ligga så länge. Hon var en väldigt aktiv person och det måste varit pest för henne att förlora sina funktioner. Såna gånger är det bästa att det får gå fort på slutet. Men det känns orättvist på nåt vis.

Lena sa...

Beklagar er stora förlust.Förstår att hon betydde mycket för er,dina ord gör mig så rörd.
Tänker på dig
Många kramar.

Cicki sa...

Lena: Tack. Dina ord värmer som vanligt. Ja, hon betydde och betyder fortfarande mycket. Det känns märkligt att veta att man aldrig mer får träffa henne och höra hennes varma skratt.

Smycka sa...

Beklagar förlusten av mamma E.
Tänker på er!

Kram Ulrica

Cicki sa...

Ulrika: Tack, kära du.