Ode till Mamma E

Mamma E somnade stilla in igårkväll. Hon hade haft ont på morgonen så hon fick en spruta för att ta bort värken. Den somnade hon av och vaknade inte upp igen. På morgonen hade hon sagt till pappa att hon var glad att vi alla hade varit där på fredagen. Hon var också tacksam över att så många månade om henne. Pappa och en sköterska satt och höll hennes händer när hon drog det sista andetaget. Det känns skönt att pappa slapp vara helt ensam när det skedde.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av hospice. Min egen mamma dog efter en hjärtattack så när vi vakade för henne så var det på en IVA-sal och hon var kopplad till en massa apparatur. Här på hospice var det en lugn och fin miljö. Mamma E hade ett eget rum med toalett. Varma gula tapeter på väggarna, vackra gardiner, fåtölj och stoppade stolar. Så nära en hemmiljö man kan komma i ett sånt läge. Fantastisk personal som tog sig till. Inget jäkt och spring i korridorerna utan allt kändes väldigt rogivande.

Jag är själv förvånad över det lugn jag känner just nu och som jag även kände när pappa ringde igårkväll. Jag känner en viss oro för hur han kommer att klara det här. Han är ju ingen ungdom längre. Han är ledsen, men inte uppgiven och det är väl ett ganska gott tecken.

När man bloggar så funderar man ibland över hur privat man ska vara. Vad vill man lämna ut och vad vill man ha för sig själv. Det jag ska skriva nu är väldigt privat, men efter att ha funderat på det så väljer jag att skriva om det. Det får bli min kärleksförklaring till mamma E.

Någon frågade mig hur det kom sig att jag kommit så nära mamma E. Det var ju ändå hon som splittrade vår familj. Jag svarade då att vår familj var redan splittrad. Den var splittrad av annan otrohet och pappas spritmissbruk. Den som levt med någon som missbrukar vet hur förödande det är. Det är lögner, smussel och gräl som hör till vardagen. Vi försökte på olika sätt att få pappa att sluta dricka men det bara eskalerade.

Det var den vardagen mamma E tog över. Jag är full av beundran för att hon orkade. Idag vet jag att det var äkta kärlek som gjorde att hon orkade. Men det var inte lätt. Mamma E och jag har pratat om det så jag vet vilket h-vete hon hade. Bonussyster P bodde hos dem då, så även hon drabbades. Hon har berättat hur hon varit med och slagit bort sprit och sett hur pappa med jämna mellanrum packade sina väskor för att dra. Hon måste ha hatat denna man som kom och splittrade hennes familj, för det var det pappa gjorde för dem. Idag vet jag att hon älskar min pappa och ser honom som en trygghet i livet.

Vi har pratat mycket om känslor den sista tiden. Känslor som vi kanske borde tagit upp till ytan tidigare. Var vi nära varandra innan, så är det inget mot vad vi är nu. Den värme och gemenskap jag upplevde i fredags var det länge sedan jag kände. Det är den som bär mig nu.

Det är hemskt att säga att jag många gånger önskat att mamma E var min riktiga mamma. Jag har känt att jag skulle velat växa upp i den gemenskap och närhet som mamma E:s barn har med varandra. Själv växte jag upp i en dysfunktionell familj. Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på dem, för avundsjuka är en missunsam känsla. Men jag skulle velat höra till redan från början.

Det mamma E gjort för mig är att ge mig min pappa tillbaka genom att få honom nykter igen. När jag var barn stod jag min pappa väldigt nära. Pappa var min idol, jag var och är fortfarande pappas flicka. Mamma var vardag, pappa var fest. Han kunde ta våra sista slantar till att köpa fem kräftor när det var kräftpremiär. Det är klart man äter kräftor då, även om man bara fick en i var. Sådan var och är min pappa. Han såg även till att han alltid hade tid över. Jag minns aldrig att pappa skällde på oss barn, det var mamma som stod för den biten.

Det var den pappan som mamma E gav mig tillbaka. Den glada pappan med mycket kärlek inom sig. I fredags så var det någon av bonussyskonen som sa att mamma E var navet som vi alla samlades runt. Jag vill även säga att det var pappa och mamma E tillsammans som var navet. Till dem var man alltid välkommen, oavsett när man dök upp. Det fanns alltid tid för oss allihopa.

Det är få förunnat att få möta sin "soul-mate", sin själsfrände. Pappa och mamma E fick den förmånen. För det har de varit för varandra. Under sina trettiosju år tillsammans, är det inte många timmar de varit ifrån varandra. De har gjort allt tillsammans, delat ljuvt och lett, in sickness and health.

Pappa berättade idag att mamma E sagt till bonussyster L att hennes önskan var att få dö först, att hon inte skulle orka att leva utan pappa. Den önskan fick hon uppfylld. Nu gäller det att hjälpa pappa att lära sig leva utan mamma E. Han har mycket tankar i huvudet nu om hur det ska gå i fortsättningen. Han sa: "Det här måste jag vänja mig vid nu." Så är det.

Den här bilden togs för ca fem år sedan. Då var hon fortfarande frisk. Nu så här i efterhand vet vi att hon var sjuk mycket längre än vad någon av oss förstod, inkl henne själv.

Hon fattas mig, hon fattas hos många av oss. Mamma E, jag älskar dig.