fredag 6 februari 2009

Den rätte

När jag träffade min älskade sambo första gången så såg jag bara ett stort leende på en liten gubbe. Jag blev träffad av blixten och gick spontant fram och kramade om honom. Sedan har livet varit så i nio år, fyllt av kärlek och kramar. Fast visst har det väl funnits ett och annat mörkt moln på vår rosa himmel, men vi har lyckats ta oss igenom det också.



Sambon såg inte alls ut som mina drömmars man. Drömmannen skulle vara lång, muskulös, mörk och ha bruna ögon. Så såg min fd make ut, så när som på att han hade blå ögon. Hur det gick, vet vi ju. Önskebilden är inte alltid lika verkligheten.



När jag tittar på sambon kan jag inte annat än tänka på dikten av Erik Lindorm och känna att kärleken bryr sig verkligen inte om utseendet. Jag föll för ett stort leende och två glittrande ögon och jag tycker min älskade sambo är det bästa som finns.



Den rätte

Jag hade tänkt dig blond
och lång över allt förstånd
med en energisk haka,
du, som i dröm och vaka
varit mitt ideal.
Blond och högväxt och smal.

Och så kommer du dock
mörk och kortväxt och tjock,
med hakan i nervikt krage
och en början till mage.
Sådan klivet du in
i min själ och mitt skinn.

Allting blev skapat om,
när du kom.
Allting slog du itu.
Du, du.

Erik Lindorm ur På marsch 1938

5 kommentarer:

Junebacken sa...

Åh, vilken härlig dikt! Den andas så mycket kärlek så jag ryser! Visst är det väl ändå underbart att kärleken inte bryr sig om utseendet. Du och din sambo är två själar som passar ihop och som funnit varann och som säkerligen haft en relation förr, i ett annat liv, en annan tid.. Känns ganska skönt att tänka på, tycker jag.

Cicki sa...

Det tror vi också, att vi levt tillsammans i ett tidigare liv. Det var så mycket som kändes bekant. Det var som att komma hem igen.

Bloggblad sa...

Så rart du skriver om din älskade... dikten har jag inte sett på länge. Den är fin.

Anonym sa...

Haha, min man ser inte heller ut som jag trodde att mina drömmars man skulle se ut :-). Men jag är ändå glad att han är min :-).

Cicki sa...

Annika: Det är väl oftast så. Huvudsaken är att man tycker de är bäst i världen just för att de är den de är....:-)