Sett på TV

Ikväll har jag sett två program på TV som berört mig mycket.

Det första var Stjärnorna på slottet. Ikväll var det Jonas Gardells tur att vara värd för dagen. Jonas är en stor idol för mig. Han står för så mycket som jag tror på och framför allt står han för att man ska vara sig själv och lita på att då blir det bra.

Jag har haft förmånen att träffa både Jonas och Mark i verkliga livet. Visserligen bara några korta möten och jag önskar verkligen att jag skulle få sitta och prata med Jonas en hel kväll om livet och allt det där. Det tror jag skulle ge mig enormt mycket.

Det andra som jag såg ikväll och som berörde mig starkt var filmen World Trade Center som sändes på fyran. Det var ju visserligen en spelfilm, men det handlade om personerna som var där. Oliver Stone regisserade så det kunde ju inte bli annat än bra.

I vanliga fall när jag ser något som berör mig så kan jag tänka att det är ju bara en film. Det kunde jag inte tänka den här gången. För även om det var film så var det ju även på riktigt, det som hände. Och det är så hemskt att det verkligen har hänt.

Vid sådana här tillfällen så flimrar ett antal händelser förbi. När man kommit upp i åren som jag har gjort så har det hänt en massa hemska händelser. Jag kan fortfarande minnas vad jag tänkte, kände och gjorde när jag fick vetskap om dessa hemska händelser. Det är nog så för de flesta av oss.

När Kennedy sköts i Dallas minns jag att jag var så himla rädd att det skulle bli krig. Jag var fjorton år när det hände. Jag gick i skola inne i stan, två mil hemifrån och jag var rädd varje dag att det skulle bli krig och jag inte var tillsammans med min familj.

Efter det så var det flera stora personer som sköts i USA. Martin Luther King, Malcom X, Robert Kennedy. Det började nästan kännas som vardagsmat. Det var även en massa rasupplopp och demonstationer under den här perioden.

Norrmalmstorgsdramat följde jag och fd maken hela tiden hemifrån. När sedan tyska ambassaden stormades så minns jag att jag skulle hämta fd maken på hans jobb sent på kvällen. Han kom utrusande i bilen och skrek, "De har sprängt hela skiten".

Andra saker jag minns är när Tjernobyl havererade. Då satt jag i bilen, på väg in till stan. Då bodde vi på en av orterna som fick mest nedsläpp i landet. Nej, jag är inte självlysande även om vi plockade både bär och svamp åren efteråt.

Andra hemska saker som hänt där jag minns allt är när Palme sköts. Då trodde jag sonen lurades när han kom nerspringande och väckte mig en lördagmorgon. Han hade sett det på morgonteven. Det var för otroligt för att kunna ta in.

Det blev fler sådana tillfällen när man inte kunde fatta att det var sant det som hände, Estonia, World Trade Center, Tsunamin och Anna Lindh.

Varför måste katastrofer få hända? Kan vi inte bara få leva i fred och kärlek?