Mobilt biläventyr

Flera bloggare har skrivit om trasiga och borttappade mobiler och hur beroende man blivit av den där lilla tingesten. Bland annat har Bloggblad skrivit om när hon tappade bort sin och Klimakteriehäxan tappade sin i Årstavikens vatten.

Man måste ju fundera över vad det är som gjort oss så beroende av denna lilla sak. Det är bara att konstatera att den är mycket praktiskt till många saker. Idag är det ju inte ens enbart en telefon, utan det är ofta en kamera, radio, mp3-spelare och mycket, mycket mera. Jag vägrar fortfarande att ha en kameramobil, men när jag byter nästa gång ska jag i alla fall ha en mp3-spelare i den. Nu har jag "bara" radio.

Jag skaffade min första mobil ganska tidigt. Det var -95 och jag höll på att starta upp mitt företag. Då kom Nokia med en mobil som var förhållandevis liten. Den hette Ringo och kostade 500:-. Idag skulle vi tycka att den var jätteklumpig, men då var den smidig och bra. Jag visste att jag skulle ligga mycket ute på de västernorrländska vägarna i mitt jobb, så en mobil kändes som en trygghet.

Det blev det också, speciellt vid ett tillfälle. Jag hade varit och föreläst på en skola i Junsele. För de som inte vet, så ligger Junsele högt uppe i Västernorrland. Man måste åka på vägar med få hus, innan man kommer fram till Örnsköldsvik. Jag skulle dessutom ta mig hem till Matfors. En liten ort väster om Sundsvall. Det var en resa på ca två timmar som väntade.

Klockan var mycket, den var över elva på kvällen. Det var nästan trettio grader kallt ute. Jag kunde höra vargarna i Junsele djurpark yla så det var ganska spöklikt när jag började hemfärden.

Ganska snart började bilen rycka och bära sig konstigt åt. Jag hade inte den blekaste aning om vad som hände. Det var ingen idé att jag stannade och lyfte på motorhuvudet för jag hade ändå inte förstått någonting. Det var bara att fortsätta att köra.

Bilen tappade kraft och fart och ibland stannade den. Men jag fick hela tiden igång den. Min mantra i huvudet var att jag måste ta mig till Ö-vik där det var ljust och där det fanns människor som kunde hjälpa mig.

Jag tog mig till Ö-vik men inte en öppen mack så långt ögat kunde nå. I vanliga fall brukade jag åka en mindre och kortare väg hem, men den här gången valde jag att hålla mig efter E4:an. Det kändes tryggare. Det var bara jag och långtradarna efter vägen.

Fd maken som är polis, arbetade. Jag visste att jag inte skulle få ta i honom förrän lite senare. Kanske han då kunde få någon kollega att komma och möta mig. Det var ändå samma polisdistrikt. Jag tuffade på vidare. Ibland gick bilen riktigt bra, ibland ville den bara stanna. Men jag kämpade på.

Till slut fick jag tag på maken via telefon. Gissa om jag då var glad att jag hade min Ringo med mig. Maken konstaterade att jag nog fått en ispropp i bensinen. Det var ju så kallt ute. Han hade tankat bilen tidigare på dagen och glömt att fylla på med karburatorsprit.

För en gångs skull fick jag beröm av honom, att jag hållit motorn igång genom att varva bilen så mycket som jag kunde, när den höll på att stanna. Han trodde det hade gjort att proppen lösts upp lite grand i taget av motorvärmen.

Så pratade vi oss igenom natten. Jag passerade Ärlandsbro, Härnösand och Timrå. Nu var jag snart hemma. Gissa vem som var glad när hon körde in på gården hemma i Matfors. Ja, just det, det var jag. Det var ett äventyr som hette duga.

Så vi ska nog trots allt vara glada över att den där lilla tingest nu har kommit för att stanna i våra liv. I alla fall så är jag det.