Julångest

Vaknade med värk idag. Idag är det världens sämsta dag att ha ont på. Tyvärr vet jag varför jag har ont. Det är gråten som sitter i ryggen.

Jag har inte firat jul med mina barn på tolv år. Det var priset jag fick betala när jag skilde mig och valde att flytta. Varje år sedan dess är det likadant. När folk frågar hur det är att fira jul utan sina barn, så svarar jag tufft, att det är inga problem. Gud vad jag ljuger. Det är ett jätteproblem. Julångesten infinner sig. Gråten sitter som en klump i både hals och rygg. Jag spelar julsånger för att försöka hitta någon glädje. Helst skulle jag vilja dra täcket över mig och vakna upp lagom till nyår. Näst bäst vore att sambon och jag fick vara ensamma. Då slapp jag hyckla någon glädje inför andra.

Jag är avundsjuk på fd maken som kan se sina barn när som helst. De ses och äter middag tillsammans någon helg då och då. Allt på en naturlig basis utan en massa planerande med semestrar och lediga dagar.

Jag har full förståelse för att vi inte kan ses på jularna. Förr jobbade både sonen och dottern i affär så att få ledig till jul var inte att tänka på. Sonen vill dessutom att allt ska vara som förr, det vill säga, fira jul med farmor och farfar. I år jobbar dottern som vårdare på ett kvinnofängelse. Hon jobbar juldagen så det är självklart att vi inte hinner ses. Allt det där kan jag förstå, men det gör inte mindre ont för det.