Paralympics vs OS

Det är ju inte länge sedan OS från Peking invaderade våra TV-apparater. Programtablåerna kastades om och många program fick stå på väntelistan tills OS var över. Sändningarna kördes om och om igen, mer eller mindre dygnet runt, för att man inte skulle missa något. Nu är det ett nytt OS i Peking. Skillnaden är att de som tävlar nu har någon form av funktionshinder. Då får man en halvtimmes sändningstid varje kväll.

Visst kan man ändå se att det är en förbättring. Förr var det en bedrivt om det överhuvud taget nämndes i sportprogrammen och då oftast bara om landes paralympicer tagit en medalj. Då kunde man få vara med.

Jag tycker systrarna Kallur, Stefan Holm och alla de andra olympierna är jätteduktiga och de är värda all uppmärksamhet för det arbete de lägger ner. Men i detta sammanhang så är deras kamp bara en bråkdel av kampen som en paralympicer måste göra. Är du född med ett funktionshinder, då vet du inte hur det är att vara frisk. Då har du förhoppningsvis lärt dig att hantera ditt funktionshinder redan från början. Om ditt funktionshinder är förvärvat då måste du lära diga att ställa om hela ditt liv. Det är en mental resa som heter duga, vill jag påstå.

Ikväll i paralympicssändingen berättade man om en av våra bordtennistjejer. Hon fick MS när hon var trettio år. Nu har det gått sex år sedan dess. Hon har spelat bordtennis i ett och ett halvt år och är redan med i paralymics. Fattar ni vilken grej det är.

De ungdomar med funktionshinder som jag lärt känna genom åren har de flesta ett medfött funktionshinder, alternativt att de haft en medfödd skada som förvärrats genom åren. Jag har sett barn som börjat med ridning där de hängt som en hösäck på hästen på grund av dålig tonus, dvs kroppen orkar inte hålla sig uppe själv. Föräldrarna har sprungit bredvid hästen för att hålla kvar sitt barn. Efter en kort period har man sedan kunnat se hur det här barnet klarar av att sitta själv. Det är fantastiska upplevelser när man får vara med om detta.

Min egen son tränade friidrott under en period. Från början klarade han inte ens av att hålla sig på sin egen bana. Och hur man sedan fick följa med på hans resa och se hur han förbättrade sig hela tiden. Då kändes det som när han lärde sig knyta sina skor själv när han var sexton år. Då grät jag av glädje. Men vilken förälder till en vanlig sextonåring skulle fattat min glädje om jag sprungit ut på gatan och ropat ut denna vår alldeles egen seger.

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är i alla fall att man borde se och uppskatta dessa idrottsmän och idrottskvinnor mycket, mycket mer. De får oftast kämpa dubbelt så mycket som de "friska" idrottarna. Dessa kämpar är värda all uppmärksamhet.

Om någon undrar varför jag hela tiden använder ordet funktionshinder istället för handikapp så är det så här: Funktionshindret är själva skadan du har. Handikappet består av hinder i samhället som gör att du inte kan ta dig fram eller på annat sätt hindras i ditt dagliga liv.