Panik, panik

Jag skrev idag i utmaningen att jag skulle sy klar en necessär och om jag hann så skulle jag sy en solhatt. Så såg planerna för dagen ut. Jag har nästan sytt klart necessären. Det är bara lite handsömnad kvar som jag kommer att göra framför TVn ikväll.

Jag hann klippa klart solhatten och börja på den. Då händer det mest hemska som kan hända mig. Symaskinen la av, mitt i en söm. Den ville inte mata, varken framåt eller bakåt. Jag är inte helt borta när det gäller service på min maskin, eftersom jag hittills under våra (min och maskinens) år tillsammas skött den helt ensam. Ingen man ska få lägga sin hand på min symaskin! Inte annat än i nödfall, i alla fall. Så jag gjorde ren den, oljade in den. Ingenting hände. Jag rattade och skruvade och hade mig. Ingenting hände. Då kom sambon och skulle också ratta och skruva och jag kände hur irritationen ökade. Han kan väl inte mer om min symaskin än vad jag kan. Han kom fram till samma resultat att maskinen inte matade.

Då ringde jag Andersson. Andersson har symaskinservicen här i vår lilla stad. Han svarade snabbt, så jag antog att han inte hade semester. Jag förklarade mitt dilemma. Han försökte handleda mig på olika sätt, men inte hittade vi nåt fel, i alla fall inte via telefonsupport.

Då frågade jag om jag kunde få lämna in maskinen till honom. Då talade han om att han hade semester och telefonen omkopplad. Han låg i poolen och pratade med mig. Jag bara såg hur veckorna utan maskin tickade på, för om Andersson var på semester så ville han väl inte laga min maskin. Men se, det kunde han tänka sig.

Nu har vi varit hemma hos Andersson och lämnat maskinen. Han är jättebrydd över vad som hänt, men lovade på heder och samvete att fixa den åt mig så snabbt som möjligt. Kanske redan imorgon.

Andersson, jag tror att jag just nu älskar dig.