Minnen dammas av

Förr, i mitt gifta liv när jag var både yngre och friskare, brukade jag storstäda huset från golv till tak, två gånger om året. Så kan jag inte göra längre. Jag har fått tänka om helt och hållet när det gäller kraven på ett välstädat hem. Numera försöker jag att ta ett ordentligt tag med allting en gång om året. Dessutom får det bli i spridda skurar, när jag orkar.

Idag har jag tagit prydnadshyllan i köket och minnena väller över mig när jag putsar och diskar de olika sakerna. Där står mammas gamla kryddburkar i plåt. De som en gång var vackert blå med gula rosor och som nu har en bleknad patina. Lyfter man på locket och snusar kan man fortfarande känna blandningen av kardemumma, kanel och nejlika. Det händer då och då att jag tar ner dem och snusar i dem bara för att få tag på barndomskänslan igen, då när vi fortfarande var lyckliga.

Där står också sambons mammas vackra keramikkruka som är en av de få saker som finns kvar efter henne. Jag tycker mycket om den och får en liten närhet till den svärmor som jag aldrig fick träffa. Svagdricksflaskan från mormor och morfar finns också med på hyllan. Minnena av morfar som hämtade flaskan från hyllan i källartrappen. Där var det svalt och bra för drickan att stå. Källartrappen som vi barn fick akta oss för eftersom den var så brant.

Bland dessa saker trängs också kaffekvarnen som är från mormor och morfar. Den som mamma köpte kaffebönor till för att hennes barnbarn skulle få känna på hur det var att mala kaffe förr. Mitt bland allt detta står det även burkarna med torkade trattkantareller och trumpetsvamp. De påminner mig om svampräderna som jag och väninnan S hade förra året i vildsvinsland. Även nu måste jag öppna på locken och snusa och känna skogsdoften.

Vilket får mig att bestämma mig för att ikväll blir det kassler, hasselbackspotatis och riktig svampsås.

Shopping utan bilen fortsätter

Nu har vi varit och storhandlat. Det var ju "löning" idag eller rättare sagt imorgon. Vi är fortfarande billösa, men en snäll vän ställde upp och lånade ut sin bil till oss. Vi passade på att köpa en massa tunga saker. Det blev flera säckar med kattsand, vatten i massor plus andra tunga saker. Vi fyllde hennes lilla Skoda men nu klarar vi oss ett bra tag.

Med vänners hjälp och lite egen uppfinningsrikedom så fixar vi detta med att vara utan bil. Det som retar mig mest är att den står på parkeringen och kostar i skatt och försäkring utan att vi kan använda den. Nu börjar till och med sambon luta åt att vi ska vara helt bilfria. Han har tittat på en "Dramaten", som inte ville höra talas om för två veckor sedan. Vi har även pratat cykel utan att han går i taket. Så vi får väl se hur det blir. Jag kan mycket väl tänka mig att leva utan bil och lägga de pengarna på något roligare. En Sodastream till exempel för att slippa släpa en massa vatten....:-)

1964

Då var jag femton år och såg ut så här.

Alla är vi bra

Ibland kommer det kommentarer bland inläggen om att någon säger att de inte kan sy, att de är så dåliga på det. Det kan då uppfattas som att de känner sin nedvärderade för att de inte kan just detta. Jag brukar då svara att alla är bra på någonting. För så är det. Det gäller bara att hitta det, ta fram det och våga erkänna, att det här är jag duktig på.

Många av oss är fostrade med Janthe på ena axeln och Luther på den andra. Man ska vara präktig, ordentligt och duktig, samtidigt som man inte får tala om att man är duktig. Det är helt sjukt. För det är ju så att vi måste få känna oss duktiga för att må bra. Vi måste få erkänna att vi kanske till och med är bäst på någonting. En positiv självbild är den bästa medicinen som finns.

När jag jobbade med barn och ungdomar med Damp så var det detta bland annat som vi jobbade stenhårt med. Att lära dem att de var bra och duktiga och dög precis som de var. Ofta har dessa barn och ungdomar en väldigt negativ självbild. De får lära sig tidigt att de inte klarar samma saker som sina jämnåriga kamrater. De får höra att det alltid är de som bråkar, att de alltid ställer till det på ett eller annat sätt. De hänger inte med på samma sätt som sina kamrater när de lär sig läsa och räkna. Det är kanske svårt att spela fotboll och brännboll eller att lära sig cykla. Det är klart att man får en negativ självbild då. Många vänder då det bråkiga och störande till något positivt i sina egna ögon, allt för att få uppmärksamhet. Är man inte bäst på att vara bäst så kan man ju se till att man är bäst på att vara sämst. Då syns man i alla fall.

Så detta jobbade vi mycket med. Att vända den negativa självbilden till något positivt. Ofta satt vi då och grupp och var och en fick skriva ner eller berätta vad de var bra på. Väldigt många visste inte vad de var bra på. Så ibland fick vi dra det ur dem. Det kunde bli att en var bra på att dricka te, eller en var bra på att reta syrran och andra saker som man kunde dra fram. Det var där vi fick börja att jobba och bygga vidare på, för att hitta andra mer positiva saker.

När jag startade upp mitt föredrag så innebar det att jag var tvungen att tala om för mina presumtiva kunder att jag var så bra att de skulle hyra in just mig. Eftersom jag startade från noll så var jag ju tvungen att ragga kunder. Det var det svåraste som fanns att ringa runt och tala om att jag var bra på det här. För det första var jag ju tvungen att övertyga mig själv om att jag var bra på detta, för att få andra att tro på det. För jag visste ju att jag var bra, det hade jag fått bekräftelse på av alla nöjda lyssnare, när jag hade haft det som fritidssyssla. Jag lärde mig att sälja mig själv och jag tror inte att någon någonsin var missnöjd med sitt val.

Det är så ledsamt och tragiskt när man möter folk som inte tror de är bra på något. Därför vill jag uppmana alla, att även om alla inte kan sy så är de bra på något annat. Tänk efter och plocka fram det du är bra på. Tala om för dig själv i första hand att detta är jag bra på. Utveckla det vidare till att tala om för omvärlden att just det här är jag väldigt bra på.

Som sagt var så är den positiva självbilden den bästa medicinen som finns. För det negativa kan sätta sig i ryggraden, så vi blir krumma. Tror vi på oss själva så reser vi på oss och får en bättre hållning. För att inte tala om hur bra psyket mår av att veta att jag är bra och jag duger precis som jag är.

Omtänksamt

Sambon är och hjälper en kompis med lite dataproblem idag. Jag har haft det väldigt lugnt och skönt. Pysslat lite med att rita av ett babymönster som jag fått lånat, samt fortsatt med pysslet runt lapptäckes-ufot.

För en stund sedan så ringer sambon och säger att han ska gå ut och äta med kompis. "Du kan väl äta kycklinggrytan jag lagade häromdagen" säger sambon. Som den väluppfostrade kvinna jag är, tackar jag för att han talar om vad jag ska äta......:-)

Han påstår att det är jag som har kontrollbehov?!

Berest pocketomslag

För ett tag sedan så beställde denna bloggare några pocketomslag från mig. Ett skulle hon ha själv och de andra skulle hon ge bort. Hon bor i Portugal så det var första gången jag sålde något till utlandet. Dessutom reser hon mycket i sitt jobb.

Igår fick jag mail som visade att nu är pocketomslaget och ägarinnan i Bryssel. Jag tror det kommer att bli ett mycket berest bokomslag......:-)

Lampa, Ufo och lapptäcken

Så här blev det med min nya födelsedagslampa. Den kommer inte riktigt till sin rätt i dagsljus men nu ikväll har den varit jättefin. Jag är såååå himla nöjd.









Det här är Ufo:t jag håller på med nu. Jag har lagat och sytt om en hel hög med kläder, så idag kunde jag börja med lapptäcket. Det har legat undanstoppat i snart tre år. När jag kommit så här långt så räckte inte de skurna rutorna till. Jag la det åt sidan och på den vägen har det varit. Nu vill jag göra klart det. Men det fattas åtta stora rutor så jag måste sy fler block. Idag har jag skurit av de blocken som var färdigsydda, men det kommer inte att räcka. Någonstans har jag tydligen tagit fel på måtten för det borde har räckt.

Jag har tidigare gjort några större lapptäckesarbeten, men det här täcket kommer att bli det största. Tidigare har jag gjort en väggdekoration som vi hade bakom sängen i förra lägenheten. När vi flyttade hit så passade den inte in med färgerna. Då blev det ett lapptäcke istället. Jag har lärt mig en del på vägen om olika tygkvaliteter. Så helt perfekt kommer inte ens detta att bli. Vi får kalla det för ett lärlingsarbete.


Det är så roligt att det blir förmodligen fler sydda så småningom. Jag har gjort några mindre lapptäcken tidigare, ett som bonusdottern fått och ett som Ebba fått.


Bonusdotterns täcke




Ebbas täcke