Ibland blir jag extremt trött på min kropp. Det är som att den missunnar mig att ha kul. Jag får alltid plikta efteråt.
Nu var det ju det här underbara bröllopet. Vi åkte pendeltåg dit. Bekvämt och bra och jag var glad att sambon avstod ifrån att köra. Nu kunde han unna sig ett glas vin eller två.
Det var en rejäl backe från pendeln upp till kyrkan. Inte bra för mina ben. Så hade vi den romantiska och fina vigseln att njuta av och benen glömdes bort för en stund.
Efter vigseln skulle vi gå till en restaurang nere i Sundbybergs centrum. Det går alltid lättare att gå nerför så det kändes inte så speciellt, mer än att det var lite långt.
Vi fick god mat och vi hade så trevligt hela kvällen. Det var fina tal, speciellt brudens tal till brudgummen. Spader är en av de roligaste människor jag känner. Helt underbar. Hennes söner underhöll oss med fin musik. Vilka duktiga pojkar. En god vän till Spader sjöng så vackert att det nästan gjorde ont i bröstet. Vi hade enormt trevligt sällskap vid vårt bord så det bubblades och skrattades hejvilt.
Sedan var det en promenad till pendeln igen. Vi var ute lite i senaste minuten så det gällde att gå fort. Då satte även kolen in så jag fick pip i bröstet.
Igår eftermiddag kom sviterna efter detta. Jag tog mig knappt över golvet. Eller det gjorde jag ju, men jag gick som en anka och det värkte som attans. Idag skulle jag börja träna på maskiner hos sjukgymnasten. Det var bara att ringa återbud. Så ser det ut när man har fibro. Man får plikta för nästan allt man gör.
Naturligtvis pliktar jag gärna när jag fått varit på ett sånt härligt bröllop och fest. Man får välja sina strider, kan man säga.
På onsdag ska jag börja träningen. Hoppas jag
CITAT om vad som får brännas
1 timme sedan
4 kommentarer:
Helt klart får man välja sina strider,livet är inte rättvist där! Kram på dig för att du lider och glad är jag att ni kom i väg på bröllopet =)
Ja, jag vet precis vad du menar. Efter en fin och aktiv helg med flera timmars bilresa dit och hem så kunde jag inte röra min vänstra sida när jag vaknade i morse. Sonen grät för något men jag kunde inte trösta då jag inte lyckades närma mig honom. Hemtjänsten fick hjälpa mig upp och in på toaletten. Visst är det underbart att ha fina minnen att se tillbaka på men det är ledsamt att hela veckan kommer att få vara lugn och obokad på grund av helgen. Så jag förstår precis hur du har det även om vi kanske inte har exakt lika "sjukdomshistoria". Jag hoppas att vi mår bättre snart, både du och jag!
Fiona: Du vet ju hur det är.
Selma: Det är ju sjutton att det ska behöva vara så. Hoppas verkligen vi blir bättre. Jag har bestämt mig för att orka ta mig till sjukgymnasten på onsdag iaf. Hoppas jag.
Det lät som ett riktigt trevligt bröllop. Synd att det ska straffa sig så mycket efteråt. Men det är väl bättre att ha ont efter något roligt än att få ont av tråkiga saker ;)
Skicka en kommentar