söndag 26 maj 2013

En avskedsföreställning

Igår var vi och såg Jerry Williams på Cirkus. Det var hans sista föreställning i Stockholm av hans Farewell show. Till hösten åker han ut på turné i landet. Om han sedan kommer att "pensionera" sig vet jag inte. Men med 70 år fyllda och 50 år av dem som artist så har han väl gjort rätt för att ta det lite lugnare.

Vilket energiknippe denna man är. Jag har gillat honom ända från första början när han sjöng med The Violents, så man kan ju säga att Jerry och  jag firat 50 år ihop. Visst svek jag honom ett tag i slutet på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Men han har ändå alltid funnits med i bakgrunden. Jag är inte riktigt säker på hur många gånger jag sett honom. In real life, så att säga. Men det är då minst fyra gånger, i alla fall.

Jag brukar ju säga att jag är en bluestjej. Men min musiksmak är så alround att jag gillar det mesta. Och nog finns det en rockbrud där inne i den gamla kroppen också.

Det var en fantastisk stämning på Cirkus. Jag gillar ju Cirkus som musiklokal. Det blir lite av klubbstämning där kan man säga. Och det hade verkligen Jerry tagit med när han stod på scenen och skrattande berättade om gamla turné-och musikminnen. Då kändes det som man satt på en liten klubb och lyssnade på honom.

Det var även fantastiska dansare. De imponerade mycket på mig. Vi får inte heller glömma musikerna och de andra sångarna. Sofia Källgren och Matte Lagerwall gjorde några helt fantastiska solonummer. Allt var av högsta klass.

Man får väl säga att medelåldern på publiken var rätt hög. Men det var inget som märktes på stämningen. Och det var väldigt häftigt när hela publiken, de flesta sextioplussare, står upp klappar i takt, dansar mellan bänkar och sidogångar och vrålar "I can jive, I can jive! Den känslan måste upplevas för att man ska förstå. Självklart stod jag också där och vrålade. Vad annat kunde man göra.......:-)

Nu bjuder jag på en annan, mer känslofylld låt som han körde igår kväll. Jag hittade ett klipp med fantastiska bilder som någon satt ihop. Ge er tid och titta på dem och tänk på vilket fantastiskt vackert land vi fått förmånen att leva i.


5 kommentarer:

Camilla sa...

Det låter som en häftig föreställning och upplevelse.
Jag tittade också på klippet och visst är det mäktigt, både musiken och bilderna.

Anonym sa...

Vad kul att få komma iväg på lite roligheter.

Nu kanske inte just Jerka tillhör mina favoriter. Rockbanden från 80-talet är mer i min smak, men det har väl med åldern att göra. ;)

Kul att du hängt med till min nya blogg

Kramkram!
AprilSus

Hanneles paradis på Hisingen sa...

måste ha varit kul, fart på gubben

Cicki sa...

Camilla: Man måste ju säga att han är en form av ikon.

AprilSus: Inget fel på pudelrockarna, men om du tänker efter så är ju Jerrys och de andra rockarna från femtio-sextiotalet, grunden till pudelrock, hårdrock och så vidare. Och ska man hårddra det ordentligt så har den mesta av den moderna musiken sina rötter i den gamla bluesen från sydstaternas innersta.

Cicki sa...

Hannele: Ja, den gubben går inte av för hackor.....:-)