När sambon och jag träffades för drygt tolv år sedan var han en ekonomisk katastrof. Det var rena rama Lyxfälle-stuket över hans liv. Pengar rann genom fingrarna och räkningar lämnades obetalda. Det var raka motsatsen mot hur jag ville leva mitt liv.
Till slut var jag tvungen att sätta ner foten och ställa krav. Det sågs inte med blida ögon. Mitt krav var att jag tog över den ekonomiska hanteringen om vi skulle fortsätta tillsammans. Jag utsåg mig själv till familjens finansminister.
Det har inte varit kul att behöva säga ifrån hela tiden och att vara ensam ansvarig för pengahanteringen. Så småningom har vi ändå hamnat i en gemensam strävan att få ett bra ekonomisk liv. Ju längre tid det har gått, så har sambon anammat mitt tankesätt.
Igårkväll satt vi och pratade om vilka strategier vi ska ha för att bli skuldfria så fort som möjligt. Döm om min förvåning när det visar sig att sambon har de klokaste och mest restriktiva idéerna. Det går tydligen att lära gamla hundar att sitta. Det både värmer och glädjer mig oerhört mycket.
Dagens ord 153
2 timmar sedan
2 kommentarer:
Visst är det häftigt hur man liksom blir likare med åren....och vad skönt att ni strävar åt samma håll numera :)
Trebarnsmamman: Det blir väl så när man växer ihop.....:-)
Skicka en kommentar