söndag 1 april 2012

Ett stort aprilskämt

Det har min natt varit. Vi satt uppe lite för länge eftersom vi tittade på ett musikprogram. Men jag var ändå trött när jag la mig. Vi läste en liten stund och så släckte vi. Helt plötsligt kunde jag inte sova.

Någon, jag säger inte vem, snarkade mig rätt in i örat. Det underlättade inte att somna då. Tankarna började vandra om det jag läst på en blogg, om diagnoshysteri. Eftersom det är ett ämne som engagerar mig starkt så började jag formulera ett embryo till inlägg. När jag till slut var klarvaken och inlägget var mer eller mindre färdigformulerat i huvudet så var det bara att inse fakta. Jag kunde inte somna!

Så jag klev upp och slog igång datorn. Jag skrev mitt inlägg och skickade iväg det. Jag var fortfarande klarvaken. Dessutom hade jag även hunnit bli hungrig. Jag gjorde mig några smörgåsar som jag åt, medan jag läste lite. Nu började jag känna mig lite trött i alla fall, så jag kröp ner i sängen och fortsatte att läsa.

Klockan åtta i morse släkte jag lampan och la mig för att sova. Jag sov till klockan tre, som den värsta tonåring. Det är tur man råder över sin egen dag. Det här kommer att bli en väldigt knepig dag.

Förhoppningsvis somnar jag gott ikväll istället så jag får ordning på dygnet igen. Är det ett aprilskämt? Nej, det är ren och skär verklighet!

2 kommentarer:

Ingabritt - after work sa...

Hm...kan igenkänna företeelsen med en sängkompis som avger ljud. Understundom finns det två herrar som sover onödigt ljudligt. Den ene sparkar jag bara till litet lätt och oljudet upphör. Den andre, ja han kräver sin speciella behandling. Jag måste koppla på min mildaste stämma, lägga kinden varsamt på kinden och svagt viska: Älskling, kan du vara snäll och vända dig om.... och så litet försiktigt : Du snarkar. Om det blir ett lyckligt slut hörsammar maken uppmaningen. Kanske hälften av gångerna. De övriga nätterna fräser han som en drucken hamnsjåare eller ja vet inte vad: Kan du ge f*n i att väcka mig stup i kvarten, jag har ju för tusan inte somnat.... Ja, ja. Jag vet inte vad som är värst, att han snarkar eller att han förnekar det. Så vid godmorgonpussen har han inte den minsta aning om vad som hänt under natten. Jag har vant mig men en aaaaaning störande är det.
Du fick i alla fall ihop ett mycket bra inlägg. Kanske ska jag stiga upp nästa gång i stället för att ligga och härskna till, till alls ingen nytta?

Cicki sa...

Förr var det jag som snarkade så det ekade. Men jag fick hjälp eftersom sambon upptäckte att jag hade andningsuppehåll. Så numera sover jag med en CPAP, en apparat som blåser in luft i munnen på mig. Så jag har slutat snarka och sover i vanliga fall väldigt gott. Om jag hinner somna innan sambon vill säga.....:-)

Han snarkar inte alltid så hårt men han har ju astma och den blir svårare så här års och då kommer snarkningarna som ett brev på posten.

Jag tycker att det hjälper att gå upp och tänka på något annat sådana här gånger. Annars ligger jag bara och retar upp mig....:-)