Att inte räcka till

Jag har sett filmen "Allt för min syster" ikväll. Den berörde mig mycket. Det visste jag att den skulle göra. Jag hade tidigare läst boken och blev mycket berörd av den. Jag tycker att de lyckats få fram samma budskap i filmen.

Det som blir jobbigt för mig att se den är att jag känner så väl igen mig i mammans roll. Samtidigt som jag vet hur fel hon handlar mot sina andra barn. Hon ser bara sitt sjuka barn och vägrar att låta det barnet dö. Att storebror och lillasyster får lida för det, ser hon inte. Hon orkar inte se det i sin kamp för att slippa släppa taget om det sjuka barnet. Det har blivit hennes identitet, att bli mamman som kämpar för sin cancersjuka dotter.

Sådan var jag också. Jag hade inte en cancersjuk dotter och jag behövde inte se någon av mina barn dö. Men jag fick en identitet som mamman som kämpade för sin sons rättigheter. Jag blev en handikappmamma. Min kamp för sonen gjorde att jag glömde bort lillasyster. Inte så att jag glömde att hon fanns. Det visste jag ju. Hon var också lika viktig för mig och jag älskade henne lika mycket som hennes bror. Jag var bara så glad att hon inte behövde lika mycket tid som sin bror. Det var där det blev så fel. Hon tog inte plats. Hon krävde ingen plats. Det var det som gjorde att jag missade henne.

Jag fick ett abrupt uppvaknande när en god vän till mig berättade att det tagit tid innan hon förstod att jag hade två barn. Jag gick på KomVux vid den här tiden och vännen som väckte upp mig var en klasskamrat. Hon berättade även hur hon reagerat när klassen hade en utflykt tillsammans med våra barn. Jag hade mina två med mig. Min klasskamrat såg vid flera tillfällen hur jag föste undan lillasyster och inte tog mig tid med henne när hon försökte kräva den. Jag är så tacksam idag för att min kamrat var så modig att hon vågade säga till mig. Att hon vågade berätta det hon upptäckt. Hon fick mig verkligen att vakna upp och se vad jag höll på med.

När det här hände var sonen nio år och dottern var sex år. Sonen hade fått sin diagnos några år tidigare. Han gick i den vanliga skolan. Han hade fått börja ett år senare än vad han egentligen skulle gjort åldersmässigt. Han gick på sjukgymnastik, arbetsterapi och logopedträning på barnhabiliteringen. Det var dagliga samtal med speciallärare och sonens assistent. Hans lärarinna var en ren katastrof. Det var en daglig kamp. Inte bara att få sonen att fungera. Jag var även spindeln i nätet runt honom. Jag var den som hela tiden skulle ha koll på allt och samordna det som behövdes. Jag behövde även ligga steget före i alla lägen för att på något vis förutse vad som eventuellt kunde hända. Assistenten kunde säga upp sig, läraren tappa tålamodet, sonen råka i bråk med andra barn. Det fanns ständigt något att vara på sin vakt för.

Att då se en tyst liten lillasyster i detta scenario blev en grej för mycket. Som ni märker så är det mitt eget försvarstal jag skriver nu. Fast egentligen kan jag aldrig förlåta mig själv. Det här är något jag måste leva med resten av livet. Att jag inte såg henne under en period. Det är nog en förälders ständiga straff, att känna att man aldrig räcker till. Så har i alla fall jag alltid känt det. Jag gör det fortfarande. Trots att mina barn idag är två väl fungerande vuxna, så har jag dåligt samvete för att jag inte räckte till när det behövdes.

På något vis så känns det som att jag försökt att kompensera henne för detta resten av livet. Självklart tog jag itu med det när det hände. Jag försökte ge henne speciella mamma-dotter-dagar när det bara var hon och jag. I det dagliga livet var det ofta pappa som fick hjälpa henne med läxorna. Far och son fungerade inte ihop så det fanns bara jag som kunde hjälpa storebror. Då räckte inte orken och tiden till för att hjälpa henne också. Även om jag verkligen ville göra det.

Därför blev filmen ikväll så svår att se. Fast jag visste att det skulle bli så. Jag behövde utsätta mig för det ännu en gång. För att jag kan inte tillåta mig själv att glömma, att jag inte såg ett av mina barn tillräckligt mycket.