Drakarna stad är min stad

 Draken är numera en symbol i Sundsvalls stadsvapen. Det härrör sig från den stora branden 1888, när stora delar av staden ödelades. Det var mycket bråk när man ville ändra stadsvapnet. Många diskussioner fördes för och emot draken som symbol. I kristna kretsar ansåg man att det var en djävulssymbol. Tidigare hade Sundsvall två korslagda musköter som stadsvapen.

Sedan några år tillbaka har man en tradition att unga konstnärer skapar drakar som sedan ska pryda staden. Företagare är med och sponsrar projektet, dvs man "äger" den drake man sponsrar. I år var det ca 30 olika drakar som stod uppställda. De flesta pryder Stenstaden, det vackra centrum av stenhus som växte upp efter branden. Det var de så kallade träpatronerna som byggde de flesta stenhusen till sig och sina familjer.

Jag flyttade upp med min familj till Sundsvall 1967, samma sommar som jag fyllde arton år. Jag är född i Uppsala, men levde ett kringflackande liv med min familj, i tonåren. När vi kom upp till Sundsvall så kände jag att jag kommit hem. Jag brukar skoja och säga att jag levt där i ett tidigare liv. Vad vet man?

Det var i Sundsvall jag hade alla de där roliga åren, när man som ung är ute och roar sig och hela livet leker. Det var i Sundsvall jag träffade min fd man, mina barns far. Samma år som vi träffades så började han på polisskolan i Solna. Året därpå flyttade jag ner till Stockholm till honom. På den tiden var det självklart att alla poliser skulle göra sitt aspirantår i huvudstaden. Vi åkte hem så ofta vi kunde. Ibland en gång i månaden. Det blev lite svårare när barnen föddes, men vi åkte hem så ofta vi kunde och varje semester tillbringades i fd svärföräldrarnas sommarstuga på Alnön.

När sonen var fem och dottern två år fick vi chansen att flytta hem igen. Vi flyttade till det lilla lugna Matfors som ligger två mil väster om Sundsvall. Där levde jag fram tills skilsmässan 1997. Då blev det en flytt tillbaka till huvudstaden igen. Det var där jag hade det mesta av mitt dåvarande jobb, mitt företag. Jag ville slippa alla flygresor och samtidigt göra en ordentlig nystart på mitt liv.

För varje gång jag kommer "hem" igen, så känner jag längtan tillbaka. Det senaste året har det varit väldigt påtagligt. Jag längtar verkligen hem igen. Jag trivs där jag bor nu och jag kan inte tänka mig att lämna min älskade sambo. Så det blir en konflikt här. Han kan inte tänka sig att flytta upp. I alla fall inte i nuläget, har han sagt. Jag förstår honom. Det är ju här han har sina barn, i alla fall två av dem. Och ett av barnbarnen, lilla Melina, som är oss bägge så kär.

Jag fotade dessa drakar för snart en vecka sedan. Det var när sonen och jag skulle åka ner på stan och köpa hämtmat. Vi parkerade vid Norra Järnvägsgatan, flanerade Esplanaden ner. Passerade Stora Torget och Vängåvan och vidare ner till Selångersån, där vi köpte vår taimat i burkar.

Jag kände en värme och glädje när jag gick genom stan, min stad. Det är det fortfarande och det är inte kopplat till att jag har mina barn där. Fast det gör naturligtvis längtan dit starkare, att få leva nära dem.

När jag handlar i butiker i Sundsvall så känner jag mig mer hemma. Människorna pratar samma språk som jag, sundsvallsdialekten. Min egen dialekt blir mer utpräglad när jag är där uppe.

Men nu är det som det är och i nuläget kommer det i alla fall att fortsätta att vara så. Det är tur att jag har möjligheten att då och då återse Drakarnas stad, min stad.