Vår räddare i nöden

Idag har jag hittat igen en gammal vän på Facebook. Hon var sonens arbetsterapeut i tio år. Hon var verkligen vår vän under alla dessa år. Tyvärr tappade vi kontakten men nu har jag hittat henne igen, vilket glädjer mig mycket.

Sonen är elva veckor för tidigt född. Han fick alltså i den allra bästa starten i livet. Det gjorde att jag och pappan var väldigt uppmärksamma på sonens utveckling. Vi misstänkte tidigt att något inte stod rätt till. Jag har en kusin med en lindrig CP-skada så det var mycket från kusinen som jag även såg hos sonen. Vi pratade med alla läkare vi mötte om vår oro för sonens utveckling. Vi fick de mest konstiga svar som tänkas kan. Jag tror man ville stilla vår oro, men det hade motsatt verkan. Sonen föll även igenom rejält på 4-års kontrollen utan uppföljande åtgärder. När vår dotter föddes blev vi ännu mer övertygade om att något var fel. Nu kunde vi ju jämföra med hennes utveckling som var rak som ett snöre. Sonens utveckling var mer som en slingrig stig. Rak här och där, och väldigt kurvig på andra ställen.

Vi bodde i Stockholms närhet på den tiden på grund av fd makens arbete. Så småningom flyttade vi hem igen. Hem var till Sundsvall. Jag var hemma med barnen under dessa år, vilket gjorde att vi gick på öppen förskola och kyrkans barntimmar. Där berättade jag för andra mammor om min oro. En mamma tipsade då mig om att det fanns något som hette barnhabiliteringen. Hon visste inte så noga vad det var, men hon trodde att vi kanske kunde få hjälp där. Detta gjorde att jag stegade upp till BVC och krävde att få en remiss till barnhab. Läkaren såg min oro och vi fick vår efterlängtade remiss. Då var sonen drygt fem år.

Det var nu vi kom till himmelriket. För så mycket kom barnhab att betyda för oss. Där trodde man på vår oro och man fanns alltid i bakgrunden och stöttade oss hela vägen. De utredde sonen och han fick diagnosen lindrig CP och svår MBD (det som numera kallas för ADHD). Han fick börja på barnhabs förskola, där han gick fyra dagar i veckan. När han var sju år så valde vi att skjuta upp hans skolstart ett år. Han fick istället gå in i barnhabs rh-klass (rh=rörelsehinder) några timmar i veckan. Där fick han lite träning på bokstäver och siffror. Man ville att han skulle ha ett litet försprång när han väl började skolan. Hans grov-och finmotorik var katastrofal.

Barnhab och hela den verksamheten blev som sagt var vår trygghet. De gjorde att vi fick kontakt med rh-konsulenten vilket var den som hjälpte till med att man fick resurser till skolan. På den tiden fanns det statliga pengar för barn som behövde extra stöd. Det gjorde att sonen fick en elevassistent från dag 1 i skolan. Han fick även många speciallärartimmar. Barnhab hjälpte även till med att informera skolan om vilka resurser som sonen behövde. De ställde upp och handledde lärare, de var med vid elevvårdskonferenser och liknande. Han fortsatte att gå på träning flera gånger i veckan, även sedan han börjat skolan. Det fortsatte så ända upp i hans tonår.

Idag kan jag säga utan dem hade vi aldrig gått hela ur det här äventyret. Det finns fortfarande många ärr, men det är numera ärr som inte ens kliar och knappt syns. Utan barnhab hade det troligtvis varit svårläkta sår som vi hade haft.

Sonens arbetsterapeut blev något alldeles speciellt för oss. De två fick en känsla mellan sig som är svår att förklara. Den bara fanns där. Hon levde med oss i vår glädje över sonens utveckling. Hon var nog den som gjorde mest för honom. Han hade mycket svåra perceptionsstörningar. De är väldigt små idag. Mycket tror jag beror på hennes speciella träning. Bland annat "bakade hon en pojke" för att han skulle få lära sig kroppsuppfattning, var han hade armar och ben. När hon bakade en pojke så fanns inte pojken från början. Sonen fick ligga blixtstilla, han var tvungen att vara tyst eftersom pojken inte hade någon mun än och han var tvungen att blunda eftersom pojken inte hade några ögon än. Sedan bakade hon dit alla kroppens delar, ben, armar, magen, öron och så vidare. Till sist satte hon dit ögonen och då fick han titta. Sonen älskade detta.

Arbetsterapeuten fanns inte bara till för sonen. Hon fanns även för oss i vår oro och frustration. Hon mötte oss med kunskap och vänskap. När sonen tog studenten var det hon och jag som grät, kramades och sa: "Vi fixade det, vi fixade det." Min fina son, som var mer eller mindre dömd vid fem års ålder, hade blivit stor student. Vi hade aldrig orkat ända dit utan barnhabiliteringens stora stöd.