Internationella sömndagen

Idag är det Internationella sömndagen. Fram till i fredags hade jag inte en aning om att det fanns en sådan. Men varför inte. Det finns så många andra temadagar med mindre viktiga budskap.

Att ha sömnproblem är fruktansvärt. Sömnen är ju till för att hela och återhämta vår kropp. Får kroppen inte den vilan,  så blir hela systemet utslaget till slut.

Både jag och sambon har problem med sömnen. Jag har min sömnapnée, vilket innebär att jag har andningsuppehåll med jämna mellanrum. Det sliter oerhört på kroppen och framför allt på hjärtat. Innan jag fick hjälp kunde jag inte förstå varför jag ständigt var trött. Jag gick som i en dimma hela dagarna och orkade ingenting. Det var sambon som påtalade att jag slutade andas med jämna mellanrum. Resten av tiden snarkade jag som ett helt sågverk.

När man har fibromyalgi så har man också sömnproblem, genom att man sällan hamnar i den sk REM-sömnen. Man har en väldigt ytlig sömn. Min fd man trodde alltid att jag sov djupt och bra eftersom jag snarkade så. När han blev riktigt ilsken över att mina snarkningar höll honom vaken, så brukade han sparka på mig. Det löste inte situationen, vill jag påstå.

När sambon uppmärksammade mina andningsuppehåll, så sökte jag för det. Jag fick gå på flera utredningar och till slut hamnade jag på specialisttandvården, där man provade ut en bettskena. Den skulle öppna upp svalget på mig så jag kunde andas bättre. Jag klarade aldrig av att använda den. Bara några timmar i taget och då sov jag sämre än vanligt. Till slut bet jag sönder några tänder när jag hade den på mig, så då var det alternativet kört.

Jag fick höra talas om att det fanns något som hette CPAP. En maskin som hjälper en med andningen. En sådan har jag idag och jag är enormt tacksam för att jag har den. Den blåser in luft i mina lungor, vilket gör att att jag får en lugnare sömn. I samma veva som jag fick den, så fick jag även en stark värktablett som jag tar till natten. Första gången jag sov sju timmar i ett sträck, kändes det som om himlen öppnade upp sig för mig. Det var som att ha fått en oväntad och kär gåva. Fortfarande händer det att jag har nätter när jag bara sover en timme i taget. Men de kommer sällan nu för tiden. Förr såg mina nätter ständigt ut så.

Sedan jag fick min CPAP har hela min vardag förändrats. Även om jag ser ut som ett ufo när jag kopplar på mig min mask, så är den ändå den värdefullaste behandlingen jag har. Den gör att jag kan leva ganska normalt nu för tiden. Zombi-tillvaron är ett dåligt minne från en svunnen tid.

Sambon har också sömnproblem. Hans problem stavas "insomnia". Det innebär att han har svårt att slappna av och somna in. Många gånger är det också så att han somnar in men vaknar efter några timmar och kan inte somna om. Han har både sömntabletter och insomningstabletter. De hjälper lite grand. Sömntabletten gör att han blir väldigt trött dagen efter, så den vill han inte ta så ofta.

Jag har försökt motivera honom med att träning och frisk luft skulle påverka hans sömn positivt. I sina bästa stunder, kan han hålla med mig. Men när det där ska utövas då låter det lite annorlunda. Sambon är en väldigt envis person. Så har han bestämt sig för en sak så är det ingen idé att försöka få honom att ändra på sig. Då får man ta till kvinnlig list. Ibland lyckas jag, ibland inte. Jag tror också att kan hela vår situation förändras, så skulle det förhoppningsvis ändra även sambons sömnproblem. Han grubblar nämligen väldigt mycket över det hela och blir deprimerad, vilket i sin tur påverkar sömnen. Ett typiskt Moment 22.

Fram tills dess så firar vi i alla fall internationella sömndagen och hoppas att alla människor ska ha en djup och skön sömn så alla kroppar får vila ordentligt.

Uppdatering: Att vi har en urusel säng underlättar inte saken. Så vi hoppas att tomten eller något god fe ser till att vi får vår önskan om nya sängar uppfylld.