fredag 30 juli 2010

Nästan en hjärtattack

Ikväll har vi sett en film på femman. Den heter North Country och är verklighetsbaserad. Den handlar om en kvinna, Josey, som lämnar sin man efter att han misshandlat henne en gång för mycket. Hon tar med sig sina barn och åker hem till sina föräldrar. De bor i ett gruvsamhälle där de flesta männen försörjer sina familjer genom arbete i gruvan. Josey söker arbete i gruvan för att kunna försörja sig och barnen. Det är fortfarande få kvinnor som arbetar där. Förutom tungt arbete så får kvinnorna dagligen utstå sexuella trakasserier, det ena värre än det andra. Josey protesterar mot detta och försöker få de andra kvinnorna med sig. Men kvinnorna går emot henne och säger att allt var lugnt innan Josey kom dit. Hon får mer eller mindre hela samhället emot sig. När hon sedan en dag blir utsatt för ett våldtäktsförsök så säger hon upp sig och bestämmer sig för att stämma företaget. Det blir en förnedrande process där hon bokstavligt talat blir avklädd och får sitt sexliv refuserat i rättssalen. Till slut får hon några fler kvinnor med sig och det slutar med att företaget stäms.

Nu hann jag inte riktigt med att läsa eftertexten men jag uppfattade det som att efter det så inrättades det en lag mot sexuella trakasserier på arbetet i USA.

Jag borde egentligen inte se sånt här, för jag blir så upprörd. Jag blir så arg att jag får svårt att sitta still. Jag skakar i hela kroppen och sitter och kommenterar och svär över inskränkta människor. Mest arg ikväll blev jag över de andra kvinnornas flathet som först inte vågade stå upp tillsammans med Josey. Att de beskyllde henne för att trakasserierna blev värre. Sådana gånger skäms jag för det kvinnliga könet. Att hennes egen far mer trodde på männen än på sin egen dotter. Att makt och pengar ska kunna få styra ett helt samhälle. Hur inskränkta kan människor bli egentligen? Det värsta av allt var att jag kunde inte säga att det bara hände på film. Det var ju verklighet, det hade verkligen hänt.

Om ni inte såg filmen så försök att komma över den. Jag rekommenderar den verkligen. Men skyll inte på mig om ni får en hjärtattack av ilska. För jag antar att jag inte är ensam om att bli upprörd över sådana här frågor.

2 kommentarer:

Christina sa...

Tänk så många länder som fortfarande inte har några såna lagar.
Börjar man prata om sånt här så är det rätt många som har upplevt sexuella trakasserier på sina jobb även här i Sverige. Jag har det :(

Cicki sa...

Christina: Tyvärr så är det nog fortfarande alldeles för vanligt. Jag har också råkat ut för det, på två arbetsplatser.