Nu är småmössen klara. Får jag presentera Amanda och Anton. Jag började sy dem för någon månad sedan. Efter det har de fått "legat på is" till förmån för beställningar. Nu har de äntligen blivit klara och fått kläder på kroppen. Amanda har även pantalonger även om det inte syns på bilden. De är ca 26 cm långa.De finns nu upplagda på hemsidan.
Eftersom jag har svårt att vara sysslolös så syr jag lite, jag plockar och försöker sortera och rensa bland tygerna. Jag dammsuger böcker och försöker få ordning i bokhyllan.
Jag har svårt att koncentrera mig och att fokusera, så det blir en salig blandning av göromål. Förhoppningsvis blir det bra i slutänden. Stundtals sitter jag bara och tittar framför mig och undrar vad jag håller på med. Så är det.
12 kommentarer:
Men så fiiina de är! Och välsydda!
Jättefina!!
Ruta Ett: Tack.
Cicki du verkar vara en fantastisk människa. trots alla bekymmer du har runt dig, sätter du igång med
dina möss. Underbara är de.
Om du än tycker att inget blir gjort, och du sitter och stirrar, så stämmer det inte riktigt. De där stunderna som du funderar vad du håller på med, de behövs ibland.
Sen tar du itu med göromålen - vad det nu är.
Brevet du har skrivit är ju bevis på att du trots hopplösheten får "ändan ur vagnen".
Ha det så bra du kan, du har många som tänker på dig.
Kram Viola
Sicka fina möss! De där måste väl göra succé överallt!
Viola: Jag är väl sådan att jag inte bara kan ge upp.
Kesu: De stora har gjort kanonsucce. Nu får vi se vad som sker med de små.
Att du skulle ge upp tror jag inte för en sekund! Men jag förstår att det är jäkligt jobbigt just nu. Jag håller med Viola, det är bra att du gör något även om det är "småskvättar" av allting och när du sitter och tittar, sorterar och bearbetar du det som sker runt omkring er.
Dina möss är helt underbara! Vad du kan!
Jag ska inte säga igen att du är stark och så, jag vet att du känner att måste vara det, men det är nog nu bara så, att du är det ändå! Om du förstår vad jag menar! Vila i att du gör det bästa du kan och förmår! Varm, varm kram!
Cina: Du har rätt. Jag tappar inte sugen. Det finns alldeles för många tappade sugar i världen, så jag vill inte bidra med en till. Fast ibland vill jag bara ge upp och låta någon annan ta över.
Du vet ju, som också har ett barn du måste kämpa för. Man blir en tigrinna. Och det fortsätter man tydligen att vara. Man har mycket mer styrka inom sig, än man någonsin visste att man hade. Jag ger upp en stund, men sedan måste jag hitta nya sätt att ta tag i saker och ting. Det finns ingen annan än jag själv som kan ta itu med mitt liv. Fast sambon har gett upp så då måste jag vara stark för honom också. Och hjälpa honom att ta tag i sitt liv. Så är det.
Så himla söta!!! Och öronen... ;)
Ja, de där småttingarna måste ju göra succé!
Härligt att du orkar vara kreativ mitt i alltihop. Att skapa är helande och läkande i sig tror jag. Ger kraft.
Stor kram!
Christina: Jag blir tokig om jag inte har något att göra. Jag städar aldrig så mycket som när jag mår dåligt. Kommer man hit och ser att det är stökigt då vet man att jag mår bra....:-)
Små möss som gör dig gott - de är dessutom underbart söta!
Jag sägeer som alla de andra, underbara små möss. Du har verkligen snits på vad du tillverkar.Skönt att höra vilken geist du ändå tycks ha mitt i bedrövelsen. Kram på dig.
Moster: Små möss och goda vänner gör mig väldigt gott. Kram.
Lisette: Att hålla på med tyger har alltid varit terapi för mig. När det var så jobbigt med sonens skolgång i många år, då satt jag uppe på nätterna ensam och sydde som en galning. Det hjälpte mig väldigt mycket.
Skicka en kommentar