I hela mitt liv, innan jag träffade sambon, levde jag med murar omkring mig. Murar som jag byggt upp själv, för att skydda mig. Ingen, inte ens barnens far, släpptes in. Ingen skulle få veta vem jag egentligen var. Den enda som fått kika in lite grand, var min käraste vän Suss.
Jag var så rädd att bli sårad, eftersom jag visste hur ont det gjorde. Då var det bättre att vara den som bestämde om känslorna. Släppte man inte in någon, så kunde inte heller någon göra en illa. Jag levde ständigt med tanken, att det är jag som bestämmer när det här ska ta slut. Då går jag. Att det skulle ta slut någon gång var jag övertygad om. Det tog lång tid innan jag gick, eftersom det kom ett helt liv som krävde andra prioriteringar. Men en dag så gick jag äntligen.
När jag sedan levde ensam, började jag inse att det kanske inte var så bra att tänka så som jag gjort. För även om jag stängde ut andra människor, så skärmade jag ju även av mig själv med mina murar. Ändå kunde jag inte riva murarna då. Jag var fortfarande så sårbar.
Så mötte jag sambon, min stora kärlek. Första tiden var som i ett rus. Men han började ställa krav. Han krävde att få komma in, innanför mina murar. Skulle vi få det här att fungera så var jag tvungen att dela med av mig själv. Ge hela mig själv.
Så svårt det var. Och så rädd jag var. Nu var jag tvungen att lära mig att lita på en annan människas känslor. Lita på att han inte skulle göra mig illa. Det blev flera kaotiska år, där jag flydde om och om igen. Jag packade mina väskor och bestämde mig för att gå. Inte bara en gång, inte två gånger utan många gånger. Varje gång kom jag bara till dörren. Varje gång insåg jag att jag inte kunde tänka mig ett liv utan denna man.
En dag insåg jag att han hade inte lurat mig. Jag kunde lita på att han inte skulle göra mig illa. Att hans känslor var lika starka och att han var lika sårbar som jag. Inte ville jag göra honom illa, han som hade kommit att bli min tvillingsjäl. Efter snart tio år tillsammans så vet jag att jag inte behöver vara rädd längre. Murarna är rivna och det är inte farligt att våga visa sina känslor.
Allt det här påmindes jag om idag när jag hörde denna låt som säger så mycket om hur mina känslor var då.
Rapport om dagsläget
18 timmar sedan
13 kommentarer:
OOOOJ vad jag tycker om dig, får man säga så?
Vilken tur att du träffade en man som du till sist vågade lita på.
Kärleken är stark. Riktig kärlek övervinner det mesta.
Det är starkt av dig att våga lämna ut dig så här på nätet också där alla kan läsa om dig.
Kram Mia
Ja, Moster, man får säga så.....:-) Kram
Mia: Jag är verkligen glad att jag fick träffa honom. Jag lever i den tron att alla har vi en tvillingsjäl/soulmate någonstans på jorden. Jag hade tur att min inte fanns så långt bort.
Jag är relativt anonym här. I alla fall, tror jag det. Nu vågar jag ju dessutom prata om känslor på ett helt annat sätt.....:-)
Ooo, vilken härlig utveckling av dig själv. Det måste vara en häftig känsla att kommit till denna insikten. Vilken lycka att sambon dök upp.
Kram Camilla
Camilla: Visst känns det som en seger. Han är väldigt speciell...:-)
..och nu gråter jag massor igen. Känner igen mig alldeles för väl...
Mycket bra inlägg!
Jag är verkligen glad för er skull, att ni har ett så fint förhållande :) Kärlek är vänskap.
Ika: Vi är nog alltför många som är/har varit likadana. Hade inte sambon varit som han är så hade jag gått omkring och varit likadan fortfarande.
Christina: Vi har verkligen det där totala kärlek-och vänskapsförhållandet. För han är även min bästa vän.
Jag gråter också och hoppas att jag själv någongång kommer att träffa nån som jag kan kalla mitt livs kärlek...
Sååå bra, jag länkar in Esset till dig! PUSS! Nu är jag hemma en snabbis!
Malin: Jag hoppas att du gör det någon gång. En del hittar rätt första gången. Jag hann fylla femtio innan det hände....
Spader: Jag tänkte på dig när jag skrev det eftersom du också uttalat viss rädsla vid något tillfälle. Om Esset inte är rädd om dig så får han med mig att göra. Jag kan alltid hoppa upp och bita han i knävecket. Kram.
Nu har jag läst ifatt. Det är intressant läsning, även om jag inte själv vågar vara så öppen om mitt liv i bloggen, så uppskattar jag känslan av att det finns fler mammor som drabbats hårt av livet.
Sängöverkastet blev tjusigt! Man blir nog morgonpigg av det, va? (själv använder jag bara överkast om jag vet att det ska komma gäster... kommer nån oväntat stänger jag dörren om mitt sovkrypin.)
Bloggblad: Sånt där gör mig ingenting längre att avslöja. Andra saker tar jag aldrig upp här.
Kul att du gillar överkastet. Det kommer att bli likadant här att det kommer att ligga på när vi väntar gäster. Man ser rätt in i vårt sovrum från hallen. Det blir för jobbigt för armarna att lägga på varje dag så det får bli till fint, så att säga.
Skicka en kommentar