Cicki Hårfagre

Många har kommenterat mitt långa hår, som numera är ett minne blott. Det gör mig både stolt och glad. Jag har alltid velat ha ett lättskött hår. Jag är inte en sådan som tycker om att föna och hälla i en massa smeter i håret. Det ska vara enkelt att borsta ut och så räcker det med det.

Fast det fanns en tid när jag höll på mycket med håret. Det var i tonåren. För den som var tonåring samtidigt som mig, vet att höga hövolmar med massor av hårsprej var ett måste om man ville hänga med. Alltså hade jag det. Jag satte ofta upp håret i svinrygg. Det var ett himla sjå med tuperande och sprejande. Det är kanske det som format mina senare håräventyr.

Detta hårresande mode försvann för mig tillsammans med Beatles intåg i musikvärlden. Då skulle man ha håret långt och vältvättat blankt. Då började min tid som Hårfagre. Jag hade långt hår i många år. Jag var en hippie då och numera är jag nog en övervintrad hippie. Jag hade hår som växte ner till midjan. Eftersom jag som artonåring började jobba i livsmedelsbutik så var jag tvungen att sätta upp det på något vis. Jag kammade upp en hästsvans som jag flätade och gjorde en knut av mitt på huvudet. Det slutade jag med när ett barn en gång kom in i butiken och glatt pekade på mig och utropade till sin mamma: "Mamma, titta det är Teskedsgumman"!

Det var då jag klippte av det långa, första gången. Det var inne med så kallad "postisch", alltså ett sorts löshår som man fäste och kammade över för att få fylligare hår. Jag skickade iväg mitt eget hår ner till Lund där man kunde få det gjort. Det fanns naturligtvis vanliga att köpa, men med min ovanliga hårfärg så var ju inte det att tänka på. Det var dessutom rätt häftigt att ha ett löshår av sitt eget hår. Postischen finns fortfarande kvar så jag kan enkelt jämföra eventuella färgförändringar. Ännu har det inte varit några sådana. När vi var på Mamma E:s begravning så pratade jag en del med pappas kusiner. En av dem har samma hårfärg som jag. Hon är över åttio och det är fortfarande lika rött. Min farmor hade samma hårfärg. Det blev vackert vitt till slut. Då var hon också över åttio innan det ändrade färg.

Håret fick växa ut igen och var långt fram tills mina barn föddes. Då blev det halvlångt, eftersom det annars hängde ner i deras ansikten när jag ammade. Håret blev kortare och kortare ju äldre jag blev. Det skulle vara lättskött eftersom livet gick i 180 knyck. Till slut sprang jag rakt in i väggen och att då sköta ett hår var ju inte att tänka på.

För tolv år sedan skilde jag mig. Då fick jag en riktigt försenad tonårsrevolt. Jag tatuerade mig och snaggade mig. Köpte skinnkläder och blev den jag velat vara under många år, men inte fått för fd maken. Det var den tuffsnälla Cicki som fick komma i dagern. En tuff brud i tantförpackning. Jag mötte så småningom sambon och han började klippa mitt hår, eller rättare sagt, köra över det med klippmaskinen. Jag trivdes så bra att ha det så.

Tills en tid när livet återigen gick i 180 knyck av olika anledningar, sjukdom, ångest, bråk med försäkringskassan och återigen ett spring rätt in i den berömda väggen. Nu orkade jag inte ens tänka på att klippa håret så det fick växa ut. Helt plötsligt en dag så upptäckte jag att jag fått långt hår. Och kände att jag trivdes med det. Så det fick vara kvar. Dottern och sambon har hjälpt mig med att toppa och ansat det. Tills nu, när jag klippte av det rejält. Det kändes när dottern höll upp första långa tofsen och visade mig vad hon klippt av. Men det känns skönt. Mina armar orkar inte längre sköta om att sätta upp det. Det har varit jobbigt att tvätta och reda ut. Armarna har tagit stryk även där. Sedan inbillar jag mig att det mår bra av en rejäl klippning, så skulle jag ångra mig så växer det snart ut igen. För än så länge har jag inga problem med hårväxten. Man kan tro att jag tvättar det med Blomstra.