torsdag 16 april 2009

Arbete, ingenting för mig.

När man är förtidspensionär, som jag är, så undrar man ibland om man ändå inte skulle kunna jobba litegrand. I alla fall så funderar jag på det. Skulle gärna vilja känna mig fullvärdig igen. Jag kan tänka på, att på sextiotalet höll min mamma på med hemsömnad, samtidigt som hon kunde vara hemma med oss. Det kom en man från en syfabrik och lämnade en hög sömnad som skulle åtgärdas. Ibland sydde hon på fickor på shorts, ibland sydde hon på manchetter på skjortor. Det var olika varje gång. Hon jobbade på en sorts ackord och fick betalt för varje liten ficka eller manchett. Sånt jobb har jag tänkt att jag kanske skulle kunna klara av. För sy det kan jag ju. Men de jobben finns inte idag. I alla fall inte där jag bor.

Men så händer det saker om gör att jag inser att jag har inte kraft för sånt. Som nu när vi haft det jobbigt på grund av Mamma E:s bortgång och sonens besök. Vi har inte gjort speciellt mycket medan sonen varit här. Det har blivit lite mer matlagning, några turer ner på stan och någon promenad i det fria. Fullt naturliga saker som man som frisk aldrig reflekterar över.

Jag har inte orkat. Jag har haft så ont på kvällarna att jag inte vetat hur fort jag ska få lägga mig på värmedynan. Värktabletterna har blivit fler. Jag har känt mig svimfärdig flera gånger. Igår när vi kom hem var det värst. Jag mådde illa, ville bara kräkas, mattsvettades, var svimfärdig, precis som om jag höll på att bli sjuk. Men det var inget mer eller mindre än en reaktion på allt som varit. Jag sov ett par timmar på eftermiddagen. Mådde lite bättre efter det, men innan kvällen var till ända så mådde jag lika dåligt igen.

Efter en natts sömn så känns det lite bättre. Huvudvärk, men inte värre än att det går att bota med några Alvedon. Ikväll är det vattengympa. Känner hur jag längtar till att få kliva ner i det trettiofyra gradiga vattnet. Orkar jag inga rörelser, så mår jag i alla fall bra av värmen.

Jag vet att jag blivit mycket sämre i vinter. Det är ju så med fibro att det går i skov. Jag har inte fått kraftigare värk, men den förödande, dödande värken kommer oftare, med kortare intervaller. Den där andra vardagliga värken som finns varje dag, den har jag lärt mig att leva med. Men den där utslagande värken, som kommer om jag skalar två potatisar eller diskar upp mer än en kastrull, den är hemsk. Den kommer allt oftare. Det är inte kul. Jag blir väldigt ledsen på min uschliga kropp. Men som vanligt så vänjer man sig vid det också. Det är egentligen inte så mycket att orda om. Fast det har jag fått skriva av mig om nu.

17 kommentarer:

Christina sa...

Åh fy så jobbigt du har det!

Är man frisk, som jag, så glömmer man ofta att vara tacksam. Man tar det för givet att kroppen hänger med.
Jag har väldigt sällan huvudvärk, men de gånger jag har det håller jag på att bli tokig, så när jag läser om hur du mår...ja, då får jag en rejäl tankeställare.

Hoppas vattengympan ger lite lindring ikväll.

Cicki sa...

Christina: Det är ju inte meningen att du ska få dåligt samvete för att du är frisk....:-) Oftast vill jag inte skriva om det men ibland pockar det på. Jag måste få skriva av mig det. För det mesta försöker jag glömma själv hur jag mår. Ibland lyckas det, ibland inte, som du märker.....:-)

Eva H-höjden sa...

Usch ja, allt blir tungt när kroppen inte vill vara med! Attans att det ena ska påverka det andra hela tiden!Tänk om man ändå kunde få ha ork och vara glad TROTS att kroppen fallerar...men näädå
Hoppas på ett skov av lättnad för din del!

Cicki sa...

Eva: Tack. När jag får leva i min egen takt så brukar det fungera ganska bra. Det är när det blir något extra som kroppen fallerar ordentligt. Ett skov av lättnad vore inte dumt....:-)

helene sa...

Sån't "legojobb" hade jag när mina ungar var små, för drygt 30 år sedan. Jag skruvade ihop pennor. ;)

De kom hem med flera kartonger med delar i och så skruvade jag som en galning när jag kollade på TV och litet så. Alla som kom hem och hälsade på, skruvade glatt också.
Fick väl ihop en sisådär två-tre tusen i månaden på det där.
Men nu tror jag att så'na jobb är utlagda till fängelser o dyl.

Synd, för jag tror vi är många som skulle kunna tänka oss att sy, paketera strumbyxor (gjorde en polare till mig) och skruva pennor.

Cicki sa...

Helene: Du har nog rätt i att en del av de jobben finns inom fångvården idag. Jag tror annars att det skulle kunna vara ett sätt för föräldrar att förstärka kassan lite så de kunde vara hemma med barnen. Även då för såna som är som jag som skulle kunna jobba en stund då och då för att känna att man ändå finns kvar inom arbetslivet. Idag ska ju allt gå så fort så är man lite krasslig hänger man inte med.

Ika sa...

...ibland måste man skriva av sig. Och det är helt rätt och precis vad man får göra!

Kram på dig!

Klimakteriehäxan sa...

Hoppas du mår bättre snart!

Cicki sa...

Ika: Ingenting blir bättre av att man bär det inom sig. Ut med det så försvinner det lättare.

K-häxan: Vattengympan gjorde underverk. Känner mig redan lite mjukare i kroppen.

Viola sa...

Du beskriver mig! Jag är väl lite trög och fattar liksom inte att vissa saker fattas...

Men jag har väl i mig att man ska "göra rätt för sig".
Som om man nu gör fel hela dagarna...

Men som vanligt kommer ett bevis på min egna "dumhet",svullna ögon näsblod etc

Sån man är!

Kram på dig!

Cicki sa...

Viola: Jag har haft många år på mig att lära mig och ändå lär jag mig aldrig riktigt. Jag har ju varit sjuk sedan sent åttiotal. För dig är det ganska nytt. Jag tycker jag har lärt mig att leva rätt. Men så händer det något som gör att jag ångar på som jag gjort förr. Och så sitter man där med skägget i brevlådan. That´s life...:-(

Trebarnsmamman sa...

Lider så med dig! Vet precis hur frustrerande det är att inte klara av de man vill och de man egentligen tycker är enkla saker. Att alltid behöva be om hjälp eller låter bli. Att inte orka med. Skickar en stor, stor kram och hoppas våren kommer med värme, bot och bättring :)

Cicki sa...

Trebarnsmamma: Ja, du vet ju verkligen hur det är. Det är bättre idag. Jag har klippt till två mellanlägg till syrrans bordstabletter. Efter varje var jag tvungen att vila mig för då orkade inte benen. Det är ischiasnerven som spökar. Jag blir så arg såna gånger. Men det är väl bara att bita ihop.

bollebygdsbo sa...

Det där med att man tror att det säkert kan gå att jobba lite mera - ja du det känner jag igen alltför väl.
Jag har ju halv "sjukpension" sedan några år.

Även när det gäller medicin tror jag att jag ska klara mig utan, eller med mindre dos. Det får bara till fäljd att jag mår dåligt igen.
Så blev de veckan som gick.
Nu har jag varit hos läkaren och verkligen fått höra att jag måste ta medicinen.

Har förresten just visat filmen för maken - den fantastiska sångerskan alltså.
Han reagerade som jag. :)

ha en bra helg.

Cicki sa...

Bollebygdsbo: Jag läser ibland om hur du tar i och sedan kroknar. Vi lär oss nog aldrig. Man vill så mycket. Men egentligen har jag mått väldigt bra länge. För något år sedan hittade vi en medicindos som passar mig. Jag tar den till natten, får sova rätt bra vilket påverkar min dag positivt. Får jag ont så blir det även en dos på dagen men det sker ytterst sällan.

Visst är hon ljuvliga denna underbara sångerska. Jag kan titta på filmen om och om igen....:-)

Bim HD sa...

ja, även utan fibro... känner igen det mesta. kanske därför bloggen varit tyst ngn dag nu? sköt om dig...
Må så grankott...

Cicki sa...

Bim: Jag har sett att du har det väldigt besvärligt du också nu. Så även du får väl sköta om dig ordentligt. Kram