Hösttankar

Jag tycker väldigt mycket om hösten. Speciellt då att gå i skogen och plocka svamp eller bär. Eller bara att vistas ute i skogen. Luften är så där härligt klar och lagom sval. Tänk att sitta på en stubbe och äta en limpmacka med stekt ägg och dricka svart ångande kaffe. Det är höst för mig.

När jag tänker efter så har jag svårt att sätta någon årstid före den andra. Alla årstider tjusar mig på ett eller annat sätt. Snart är vintern här när vi får börja kura ihop oss inne. Bylta på oss lite extra och plocka fram ljus och ljusstakar att lysa upp och värma oss med.

Sedan kommer vårvintern när man kan sitta ute på en is och pimpla eller ta skotern och köra en sväng. Då längtar jag tillbaka till mitt gamla liv när jag bodde i vinterland med lagom snödjup och 10 grader kallt. Då känner jag att jag försmäktar här nere i Mälardalen där vintern bara är blöt smutsig sörja och isfläckar. Men det kan ju inte själva årstiden rå för.

Och så kommer våren. När allt spricker ut och den där första skira grönskan kommer. Den som ger löften om något nytt. Då när de vintervilande känslorna vaknar till liv igen. När man börja titta på fröpåsar och fundera vad man ska så för något denna sommar. När man bara måste tvätta fönstren och sätta upp nya gardiner för att släppa in den härliga vårsolen igen.

Sommar. Behöver jag säga mer? Sommaren talar för sig själv på något vis. Det är den vi längtar efter hela resten av året. Och när den väl är här så ska vi hinna med att göra allt som vi längtat efter så länge. Förväntningarna är stora, kanske för stora. Men hur än sommaren är, varm eller regnig, så är det alltid någon som är missnöjd och tycker att den svenska sommaren bara är skit. Varför är det så?