Internationella kvinnodagen

Denna dag vill jag skänka min farmor som var en sjusärdeles kvinna. Hon gick sin egen väg, fast hon var född under en tid när kvinnor skulle vara hemma och bli försörjda av en man. Min pappa är född 1931. När han bara var några år så skilde sig min farmor ifrån min biologiska farfar. Han blev då en frånvarande pappa och var så hela sitt och pappas liv. Jag har träffat min biologiska farfar endast vid ett tillfälle. Så farmor blev ensamstående mor med en liten son när det nästintill var skamlig. Hon arbetade som servitris och blev så småningom hovmästarinna på Flustret som var/är en anrik restaurang i Uppsala.

Vid nåt tillfälle, vet inte exakt år, så vann hon 10 000:- på en penninglott. Det var mycket pengar på trettiotalet. För de pengarna köpte hon en lunchrestaurang och blev egen företagare. Det var en restaurang för arbetare, där de kunde äta lunch för en human penning. Det var där hon träffade min farfar, han som blev min riktiga farfar även om han inte var det biologiskt. När min pappa var tolv år gifte sig farmor och farfar. Hon hade då levt ensam med pappa i ungefär tio år.

Hennes entrepenörskap stannade inte vid en lunchrestaurang. Under många år var farmor och farfar vaktmästare på något som i talspråk kallades för Dövstumslokalen. Det var de Dövas förening som ägde detta hus och denna lokal. Farmor och farfar bodde uppepå lokalen. Det var mest farmor som fixade och donade där. Farfar hade ju sitt ordinarie arbete. Hennes jobb där innebar att ordna med mat för fester, anställa serveringspersonal, kokerskor och diskerskor. Mamma och pappa var ofta med och jobbade där. Farmor ordnade även med uthyrning av lokalen.

Farfar och hon startade sedan en verkstad för reparationer av jordbruksmaskiner. Farfar var utbildat montör på såna. Den drev de fram till någon gång på sextiotalet. Då arrenderade farmor ett mindre motell en bit norr om Uppsala. Det gick så bra att några år senare köpte hon mark mittemot och byggde upp ett helt eget motell av större storlek. Det drev hon fram till sin sjuttiofemårsdag. Då tyckte hon det var dags att trappa ner.

Men hon lugnade inte ner sig för det. Då var mina föräldrar skilda och pappa var omgift. Han drev en cateringfirma ihop med sin fru, min bonusmamma. Då började farmor att hjälpa dem. De hade ofta beställningar på begravningslunch eller begravningskaffe. Då brukade farmor vara med och servera och hålla i trådarna.

Hon hade många väninnor där en del var krassliga på grund av ålder. Inte hon, hon for fram som ett litet yrväder. Och när hon pratade om sina sjuka väninnor så sa hon att hon hjälpte gamlingarna. Hon räknade inte in sig själv i den åldersgruppen. På slutet såg hon väldigt illa. Då ville hon ha en prenumeration av Hänt i veckan. Inte för att läsa, för det såg hon inte att göra. Hon ville titta på bilderna och kunna följa med så hon hade något att prata om med andra.

Farmor älskade att ha folk omkring sig och hon var den som var sammanhållande och stod för de flesta släktkalas. Om det har jag skrivit lite om här

Hon var en fenomenal organisatör. Hon till och med arragerade sin egen begravning. Hon skrev ner allt hur hon ville ha det. Sista gången jag träffade farmor satt jag på hennes sjuksäng och vi pratade och skrattade om allt möjligt. Vi pratade även om hur hon ville ha det den dagen hon var borta. Det kändes fullt naturligt.

Farmor hade en väl dold hemlighet som kom fram på begravningen. Hon var mörkrädd! Så hon hade varit väldigt noga med att poängtera att hon skulle lämna kyrkan först av alla. Hon ville inte bli sist kvar och vara rädd. Och så fick det bli.

Jag har alltid fått höra att jag är lika min farmor, både till sätt och utseende. Det gör mig stolt att få höra att jag är lika denna sjusärdeles kvinna.