Jag har sytt mig hel

För drygt sju år sedan blommade min sjukdom ut ordentligt och jag kunde inte jobba längre. Jag hade haft värk i många år och hade fått diagnosen fibromyalgi. Trots det var det min förhoppning, att jag som alla andra skulle kunna arbeta tills jag fick min ålderspension. Men min kropp sa till slut ifrån.


Den första tiden hade jag fullt sjå att försöka bli någorlunda värkfri så att jag skulle kunna fungera i ett så normalt liv som möjligt. Det försökte jag med i fyra år. Då fick jag min förtidspension, det som numera kallas varaktig sjukersättning.


Så länge jag var sjukskriven, och även medan jag hade ett tillfälligt sjukbidrag, så fanns hela tiden förhoppningen om att kunna återgå till ett yrkesliv. Det höll mig uppe, att veta att jag kunde återgå till det normala igen, att återgå till mitt arbete.


Egentligen visste jag att det var en fantasi. Min kropp talade om för mig att jag inte kunde börja jobba igen. Det var bara det att jag inte ville lyssna. Fibromyalgi betyder ju inte bara värk, även om det man talar om mest. Det betyder också att inte få sova ordentligt en endaste natt, att vakna med en eller två timmars mellanrum, vilket gör att man går som en zombie på dagtid. Det betyder även att man får svårt att koncentrera sig, man får problem med minnet, magen krånglar, man blir känslig för olika sinnesintryck, med mera, med mera. Det är en komplex sjukdom. Jag visste inom mig att jag aldrig mer kunde arbeta, men jag ville inte ta det till mig.


Så kom dagen när jag fick beskedet om att jag fått förtidspension. I samma veva fick jag även en uppsägning ifrån mitt gamla arbete. Nu började en ny tid i mitt liv. Helt plötsligt tappade jag fotfästet. Jag var inte längre en tillgång för arbetsmarknaden. Jag var inte behövd. Jag var en belastning för samhället. Så gick mina tankar.


Jag insåg att jag var tvungen att vända mina tankar till något positivt, för att inte alldeles gå under. Då kom jag på, att när jag hade jobbat, hade jag ibland skojat om saker jag inte hann med, att det skulle jag hinna med när jag blev pensionär. Nu hade jag chansen. Vad var det jag skulle hinna med när jag blev pensionär?


Jo, bland annat så skulle jag ta rätt på alla tygrester jag hade från den tiden när jag sytt mina och barnens kläder själv. Så nu tog jag tillvara på den chansen. Jag började lära mig att sy i lapptäckesteknik. Jag började med kuddfodral. Det kändes lagom stort att träna på. Det blev en och annan grytlapp också.


Livslusten återvände tillsammans med alla lappar och remsor som jag klippte. Samtidigt kom minnena, en tygbit hade jag sytt en blus av, en annan bit kom från en liten flickklänning, en tredje bit kom från en pojkskjorta. Jag hade hittat tillbaka till glädjen och fått terapi genom min symaskin.

Så småningom kände jag mig mogen för ett något större arbete. Jag sydde en "sänggavel". Vi hade en väldigt tråkig tapet i vårt dåvarande sovrum men vi hade inte plats för en riktig sänggavel att muntra upp det hela med. Då sydde jag vår sänggavel. Den blev ungefär som ett lärlingsprov för mig.



När vi flyttade för ett år sedan passade sänggaveln inte in i det nya sovrummet. Så jag bestämde mig för att sälja den. Idag blev den såld. På ett sätt känns det lite vemodigt. Jag sydde in många tankar och funderingar i den. Mest sydde jag nog in glada tankar och förhoppningar om ett bättre liv. Det bättre livet har jag idag. Jag har förlikat mig med mitt öde och finner mycket glädje på många sätt. Jag syr fortfarande mycket som bland annat syns på denna sida. Jag skapar, som jag kallar det. Jag träffar mina vänner. Jag har inrättat livet så att jag får må bra. Jag försöker styra över min sjukdom, men jag har även anpassat mig till den. Jag mår bra igen.