Vänskap

Jag är alltid förundrad över det här med vänskap. Jag vet inte varför jag är det men jag känner mig tacksam och ödmjuk över att jag har så många vänner som känns som riktiga vänner. Att jag är så förundrad över det kan kanske bero på att jag inte hann med att få så mycket vänner när jag växte upp. Min pappa är en orolig själ och vi har flyttat ofta och mycket. Under mina tonår så bodde vi ungefär ett år på varje ställe under många års tid. Det gjorde att man bytte skola ofta och hann aldrig med att få den där riktigt nära kontakten. Dessutom var jag oerhört blyg och hade svårt för att våga ta första steget till en vänskap.

Så att jag nu på äldre dagar har så många vänskapskontakter gör mig som sagt var förundrad. Och glad. Och lycklig. Hur har det då blivit så här? Det kanske är så att numera är jag mycket trygg i mig själv, vilket förmodligen gör att jag vågar bjuda mer på mig själv.

Tänk bara på hur man kan hitta en ny vän helt plötsligt. Som nu när jag lärde känna K. Hon handlade en sak av mig vilket krävde lite mailkontakt. Den mailkontakten har nu utvecklats till något väldigt viktigt och bra. Vi håller just på att lära känna varandra mer och mer och hittar likheter som vi trivs med och tycker om. Det känns som att vi håller på att odla något som kan bli en långvarig och fin vänskap.

Likaså hittade jag en gammal vän här bland bloggarna. Jag reagerade på ett bloggnamn och kände att den där måste jag läsa. Efter att följt den i några dagar så förstod jag att jag hittat en gammal vän. Jag blev väldigt glad när I bekräftade att det var hon, efter att jag ställt frågan.

Vänskap är något oerhört fint som vi ska vara rädda om.