Jag, en bitch

Som ni kunde läsa i förra inlägget så har vi sett Caroline af Ugglas ikväll.

Vi har även sett en fantastisk eldshow som var en kombination av stunt, akrobatik, humor och massor med eld. Kanonbra.

Tyvärr förstördes slutet av eldshowen av griniga människor. Stora scenen var riggad framför en stor trappa som vi har här i stan. Vi satt i den när vi såg Caroline. Efter det reste vi på oss för vi fick ont. Eldshowen var riggad på sidan av stora scenen, så vi stod kvar där när den showen började. När den nästan är slut så petar en människa på mig och säger åt mig att jag ska sätta mig ner. Hon tycker jag är hänsynslös som skymmer för henne och hennes vänner. Hon petar även på sambon och säger samma sak. Vi sätter oss och det börjar gapas "Äntligen" och igen att vi var hänsynslösa som stod upp. Till saken hör att vi hade stått där i nästan en timme och inte flyttat på oss, så de hade kunnat säga till tidigare. Folk stod och satt huller om buller och vi hade inte en aning om att vi skymde några.

Jag tycker det är helt OK om man säger till att man är skymd. Om det sägs på ett vänligt sätt vill säga. Nu gjorde det här inte det. Så jag lackade ur ordentligt och blev en bitch. Det är väldigt sällan jag visar den sidan, men den finns där när jag blir arg. Och det blev jag nu. Så jag gav lite svar på tal. Det förstörde en del av den tidigare glädjen.

Tur nog så kom festivalstämningen tillbaka när Johan Boding äntrade scenen. Han körde en fantastisk Queen-repertoar och visade upp hela registret av sin röstkapacitet. Han har en fantastisk röst.

Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag ser en kille i rullstol ställer sig upp på vingliga och ostadiga ben och med hjälp av sin assistent står och gungar med i musiken. Man kunde läsa glädje i hela hans ansikte och kropp. Musik är verkligen magiskt och berör de flesta på ett eller annat sätt.

Vi ska ner imorgon också. Då ska vi se Miss Li och Thomas di Leva. Och ta en öl med våra vänner som inte kunde komma ikväll.

Hoppas vi slipper griniga "kärringar" då!

Jag och Caroline

Vi har haft en magisk kväll på många sätt och vis. Jag älskar verkligen Caroline af Ugglas, så att vi skulle ner på stan för att se henne ikväll var självklart. Det kändes nästan magiskt att sitta där och få se henne live. Visst, hon är "bara" en svensk artist. Jag har varit på konserter med världskändisar och det har också varit magiskt. Men detta var verkligen speciellt för mig. Hon är så spontan och naturligt och bjuder verkligen på hela sig. Titta bara på hennes "moves" och koreografi.....:-)

När jag sitter där och tittar på henne och ser hennes orange tyllkjol och blå platåskor så känner jag att hon måste få min volangväska, den jag sydde i somras. Jag kände att det stod Caroline på den. Men hur skulle det fixas? Efter konserten säger hon att hon säljer skivor efteråt. Sambon undrar om jag vill ha en. "Ja", svarar jag, men säger också att det är fel ekonomiska läge. Det gick ju en del pengar i Sundsvall. Sambon säger: "Vi kan hoppa ölen imorgon istället." Vi hade nämligen bestämt att unna oss varsin öl ute på lördagskvällen. Men jag säger ifrån, tycker inte att han ska behöva offra en öl bara för att jag vill ha en CD.

Vi står kvar en stund till. Då tar sambon mig i armen och börjar gå mot scenen. Han börjar fumla med plånboken och letar fram en hundring. I vårt hushåll är det jag som håller i det ekonomiska, så att han skulle ha en hundring var rätt osannolikt. Då berättar han att den där hundringen hade han fått av Madde för ett tag sedan. Det var för bensinpengar. Sedan hade han glömt bort den. Nu ville han ge mig en skiva med Caroline.

Jag valde "Joplin på svenska". Jag fick en liten pratstund med Caroline och frågade om hon ville ha en väska av mig. Det ville hon. När jag berättade hur den såg ut så blev hon så där äkta och spontant glad som man sett henne bli på TV. Jag fick hennes adress så jag kan skicka den. Det ska bli till veckan. Jag fick även flera kramar och självklart en signering på skivan. Nu är lyckan total.

Sambon börjar dessutom bli van vid min impulsivitet. Först reklamraggningen på bilverkstaden och nu detta. Han har det inte lätt, den stackaren.....:-) 

Festival i stan

I helgen är det festival i stan. Kostar gratis. Det gillar vi. Sambon och jag har tänkt gå ner både ikväll och imorgonkväll. Det är flera bra artister. Ikväll ska vi se Caroline af Ugglas och Johan Boding. Toppen. Vi har även bestämt med några goda vänner, så det kommer att bli en toppenkväll.

Drakarna stad är min stad

 Draken är numera en symbol i Sundsvalls stadsvapen. Det härrör sig från den stora branden 1888, när stora delar av staden ödelades. Det var mycket bråk när man ville ändra stadsvapnet. Många diskussioner fördes för och emot draken som symbol. I kristna kretsar ansåg man att det var en djävulssymbol. Tidigare hade Sundsvall två korslagda musköter som stadsvapen.

Sedan några år tillbaka har man en tradition att unga konstnärer skapar drakar som sedan ska pryda staden. Företagare är med och sponsrar projektet, dvs man "äger" den drake man sponsrar. I år var det ca 30 olika drakar som stod uppställda. De flesta pryder Stenstaden, det vackra centrum av stenhus som växte upp efter branden. Det var de så kallade träpatronerna som byggde de flesta stenhusen till sig och sina familjer.

Jag flyttade upp med min familj till Sundsvall 1967, samma sommar som jag fyllde arton år. Jag är född i Uppsala, men levde ett kringflackande liv med min familj, i tonåren. När vi kom upp till Sundsvall så kände jag att jag kommit hem. Jag brukar skoja och säga att jag levt där i ett tidigare liv. Vad vet man?

Det var i Sundsvall jag hade alla de där roliga åren, när man som ung är ute och roar sig och hela livet leker. Det var i Sundsvall jag träffade min fd man, mina barns far. Samma år som vi träffades så började han på polisskolan i Solna. Året därpå flyttade jag ner till Stockholm till honom. På den tiden var det självklart att alla poliser skulle göra sitt aspirantår i huvudstaden. Vi åkte hem så ofta vi kunde. Ibland en gång i månaden. Det blev lite svårare när barnen föddes, men vi åkte hem så ofta vi kunde och varje semester tillbringades i fd svärföräldrarnas sommarstuga på Alnön.

När sonen var fem och dottern två år fick vi chansen att flytta hem igen. Vi flyttade till det lilla lugna Matfors som ligger två mil väster om Sundsvall. Där levde jag fram tills skilsmässan 1997. Då blev det en flytt tillbaka till huvudstaden igen. Det var där jag hade det mesta av mitt dåvarande jobb, mitt företag. Jag ville slippa alla flygresor och samtidigt göra en ordentlig nystart på mitt liv.

För varje gång jag kommer "hem" igen, så känner jag längtan tillbaka. Det senaste året har det varit väldigt påtagligt. Jag längtar verkligen hem igen. Jag trivs där jag bor nu och jag kan inte tänka mig att lämna min älskade sambo. Så det blir en konflikt här. Han kan inte tänka sig att flytta upp. I alla fall inte i nuläget, har han sagt. Jag förstår honom. Det är ju här han har sina barn, i alla fall två av dem. Och ett av barnbarnen, lilla Melina, som är oss bägge så kär.

Jag fotade dessa drakar för snart en vecka sedan. Det var när sonen och jag skulle åka ner på stan och köpa hämtmat. Vi parkerade vid Norra Järnvägsgatan, flanerade Esplanaden ner. Passerade Stora Torget och Vängåvan och vidare ner till Selångersån, där vi köpte vår taimat i burkar.

Jag kände en värme och glädje när jag gick genom stan, min stad. Det är det fortfarande och det är inte kopplat till att jag har mina barn där. Fast det gör naturligtvis längtan dit starkare, att få leva nära dem.

När jag handlar i butiker i Sundsvall så känner jag mig mer hemma. Människorna pratar samma språk som jag, sundsvallsdialekten. Min egen dialekt blir mer utpräglad när jag är där uppe.

Men nu är det som det är och i nuläget kommer det i alla fall att fortsätta att vara så. Det är tur att jag har möjligheten att då och då återse Drakarnas stad, min stad.

Nu gå det fort

Jag kopierar in det Madde skrivit på Facebook.

"Peter Berg ringde mig IGEN och meddelade att uppehållstillstånd beviljats för 2 år som sedan blir permanent om inte Ali gör ngt väldigt kriminellt lr dyl. haha det har vi ju inga planer på:)"

Tummen upp

Nu kan jag äntligen komma med ett positivt besked ang Alis uppehållstillstånd. Det har varit så många turer hit och dit att det känts jobbigt att uppdatera. Det senaste var att Migrationsverket tvivlade på att hans pass var äkta. Det var det passet han fick från Ghana medan han var kvar här i Sverige.

Det beskedet fick de för drygt en vecka sedan. Han fick två veckor på sig att skaffa ett nytt pass. Så han drog direkt till passmyndigheten i Accra, Ghanas huvudstad. Igår fick han besked att passet var klart. Idag ringde man från Migrationsverket till Madde och  meddelade att det kommer att bli ett positivt besked redan den här veckan.

Äntligen ska den lilla familjen få återförenas. Melina får tillbaka sin pappa och Madde får tillbaka sin älskade. Jag är så lycklig för deras skull.

Loppisfynd

 Den här urnan blev jag så lycklig när jag fyndade den på en loppis i Sundsvall. Jag sparar på lergods med just denna dekor. Nu har jag en ganska stor samling så för närvarande tänker jag inte komplettera den. Bara om jag springer på något väldigt speciellt och unikt.

Idag hade vi ett ärende på stan. Vi fick ett ryck att vi skulle kika in på våra två favoritloppisar eftersom de har öppet på tisdagar. Då stod denna vas och väntade på oss. Det är en Uppsala Ekeby och jag gav bara 60:- för den. Det känns som ett riktigt fynd. Jag har tittat ordentligt och kan inte hitta några skavanker på den.