Min barndomsgata ll

Vi flyttade från Haraldsgatan 1952. Då var jag tre år. Vi flyttade in i något som måste varit som en dröm för mina föräldrar. Att komma ifrån det helt omoderna boendet till en sprillans nybyggd tvårumslägenhet på 50-talet var förmodligen som natt och dag.

Det här är bilden på min barndoms lekplats. Huset till höger måste vara huset som min bästa kompis Kicki Jansson bodde i. Vi bodde i huset framför, på andra våningen, med ett sånt där tjusigt burspråk som man ser på bilden.

Jag har mycket minnen därifrån. Speciellt från min kompis och hennes hund King. Men även andra minnen som hur lägenheten såg ut, hur det såg ut i tvättstugan. Det var en sån där jättestor stenmangel, som mamman var så rädd för att vi skulle göra oss illa på. Det fanns skräckhistorier om barn som blivit ihjälklämda i sådana manglar. I lägenheten fanns allt som fanns på femtiotalet. Naturligtvis den klassiska stringhyllan. Den delade av vardagsrummet så pappa fick som en liten kontorsdel där. I burspråket stod det en ljusblå blommig fåtölj utan karmar och med en volang som dolde benen. Den kallades för stickfåtöljen. Förmodligen för att den var karmlös så det fanns utrymme för stickande armar.

Jag har ett sånt där udda minne därifrån. Jag minns att jag vaknade en morgon och mamma satt i köket och sydde. Hon hade sytt en hängselkjol med bolero till mig. Den var tegelröd. Jag vet inte varför jag minns det så väl. Förmodligen för att jag kände mig väldigt fin i den. Jag har ett foto där familjen är fotograferade i vardagsrummet. Det är jag, min bror, mamma och pappa. Mamma är gravid med min syster. Jag har min älskade docka i famnen.

Jag började även i skolan medan vi bodde kvar här. Oftast hade jag sällskap hem med en grannpojke från min klass. Han hette Jan-Olov och jag var så kär i honom, så som man bara kan vara när man är 7-8 år. Han bodde i ett av husen som ligger till vänster i bild.

Min bror föddes här i december -52. Jag har för mig att vi flyttade när jag var åtta år. Då flyttade vi till en nybyggd villa i ett helt nytt område i Uppsala. I mitt minne föddes min syster efter att vi flyttat till villan. Pappa säger att hon föddes innan vi flyttade. Jag måste nog ge honom rätt, för hon är född -56. Då var jag bara sju år. Så pappas åttiåriga minne är kanske bättre än mitt sextiåriga. Eller så minns man bättre när ens barn föds än när ens syskon föds.....:-)

Min barndomsgata

Jag är rätt dålig på att surfa runt. Gör jag det så blir det mest på syrelaterade sidor. Men min syster är fenomenal på att hitta spännande saker. Nu har jag, via pappa, fått en länk som är oerhört kul. Den heter Digital museum och består av samlade museibilder.

Där hittade jag bilden på min barndoms gata, Haraldsgatan. Den finns inte längre utan revs för många, många år sedan. Där bodde vi tills jag var tre år. Jag har fortfarande klara bilder om hur det såg ut inomhus och på gården. Det var vedspis, kallvatten, toalett på gården och råttor vid soptunnorna.

Den här bilden är från 1908 så det såg inte riktigt ut så här när jag växte upp. Då var det även byggt hus där staketet finns. Vi bodde till höger in på gatan. Man gick in genom en portal för att hamna på gården. Därifrån gick man vidare in i husen. I mitt minne är gatan mörkare än den är här. Men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt.

Nu ska jag kolla vidare.

Toalettäventyr

Hannele berättade om sin handväska som började brinna efter ett toalettbesök. Jag hade också ett toalettäventyr i fredags, även om det inte handlade om uppeldade handväskor. När U-B och jag skulle gå från tai-restauranten så tänkte vi passa på att sköta om ett toalettbesök innan vi gav oss ut på stan. Jag hade min jacka i handen så den slängde jag i handfatet, medan jag skulle sätta mig. Det jag inte uppmärksammade var att det var en vattenkran med sensor. Så den började spruta vatten på min jacka. Som tur var så reagerade jag snabbt och ryckte undan den. Den hann inte bli alltför blöt.

Det är bara att konstatera att när tanter är på stan så kan det bli äventyrligt.

Vitamininjektion

Igår var jag in till Stockholm och träffade min goda vän U-B. Vi hade bestämt träff på Medborgarplatsen eftersom vi tänkt oss en runda i Söderhallarna. Jag kände redan när jag såg henne hur varm och glad jag blev inombords. Det är väl så när man träffar gamla vänner. Det är som att krypa in i ett skönt mysplagg och ta på sig sina skönaste tofflor. Man är hemma på något vis. Dessutom blommar min norrländska fram ordentligt, eftersom vi har gemensamma västernorrländska rötter. Det känns gott i munnen när de där gamla uttrycken och den dialektala rytmen infinner sig igen. Det är samma fenomen som uppstår när vi åker upp till Sundsvall. Sambon säger att ju närmare vi kommer, ju mer norrländska pratar jag.

Söderhallarna firade 20-års jubileum. Det såg man inte mycket av så det blev en besvikelse. Vi gick runt där ett tag och funderade vart vi skulle äta vår lunch. Det slutade med att vi gick ut på Medborgarplatsen istället. Där hittade vi en tai-restaurang som lockade oss. Vilken god mat vi fick och vilken trevlig service de hade. Även humana priser. Dit kan jag tänka mig att gå igen. Vi satt där länge och bara pratade. Det var gamla minnen och om allt som hänt sedan vi sågs senast.

Vi bestämde oss för att gå en sväng till Ringen för att fönstershoppa lite. Vi strosade Götgatan bort och struntade fullständigt i alla stressade människor som gick emot och förbi oss. Man pratar så skönt när man strosar på. När vi kom till gamla skatteskrapan så var vi ju bara tvungna att stanna och fotografera. Jag visste ju att de gjort om där men jag hade inte sett resultatet. Det var otroligt fint. Men svårt att fotografera. För hela tiden ställde det sig människor framför, som också ville fota. Utan en endaste tanke på att vi redan stod där. Till slut fällde U-B en hög kommentar om folks hänsynslöshet. Mannen som stod framför oss just då dröp snabbt av.

I Ringens alla butiker både klämde vi och kände på höstens mode. Vilka underbara färger. Jag höll på att åka dit på ett tjusigt halsband, men besinnade mig. När ska jag använda sånt? Plus att de stackars pensionspengarna behövs till annat just nu.

Efter Ringen strosade vi tillbaka mot Medborgarplatsen. Vid Gunnarssons konditori kom vi på att vi behövde nog sitta ner och få en viss sockerpåfyllnad. Det var evigheter sedan jag var där senast. Kul att se att det ser ut som det alltid har gjort.

Efter fikat och mer prat så drog vi oss mot tåg och tunnelbana. Det var dags att skiljas åt. Med sig hem hade U-B en ny handväska som hon köpt av mig. Hon fick även en miljökasse i present. Jag fick med mig en av hennes tidigare inköpta handväskor som hon använt så mycket att handtagen blivit slitna. Eftersom hon älskar den så ska jag laga den när jag hinner. Det är alltid kul när man får höra hur nöjda mina köpare är med sina grejer.

När jag kom hem så kände jag hur jag fortfarande log med hela kroppen. Även idag har jag denna sköna känsla kvar. Det är rena rama vitamininjektionen att träffa gamla och kära vänner. Vi ska snart ses igen. Då ska vi även lura med oss vår gemensamma vän N.

Datorstrul igen

Idag och igår har jag hållit på att bryta ihop på min dator. Det hänger sig både här och där. Det värsta är att jag blir superstressad av det. Jag påverkas verkligen fysiskt av det hela. Jag får hjärtklappning och andnöd.

Det kan tyckas knäppt eftersom det bara är en dator. Men så är mitt liv nu för tiden. Det behövs inte mycket för att jag ska bli så stressad. Tur jag har bästa avstressningen i form av symaskinen.

Sambon har sökt igenom den nu och försökt rätta till det som går. Tyvärr kan det inte bli någon ny dator på den här sidan året. Vi sitter ju fortfarande och betalar av på våra skulder, så den ekonomiska sidan är fortfarande knaper. Så lär det vara ett bra tag till. Just nu försöker vi få ihop pengar till vinterdäck.

Tantvarning

För nästan exakt femton år sedan bröt jag upp från mitt äktenskap. Jag flyttade från Sundsvall till Stockholm (Upplands Väsby). Jag behövde börja om ordentligt plus att jag hade mycket föreläsningsjobb runt om i landet. Då var Stockholm en bra centralort att utgå ifrån. Jag hade även andra uppdrag här nere så en flytt kändes väldigt praktisk just då.

Eftersom jag hade mycket vänner här, så tyckte jag inte att det skulle bli några sociala konsekvenser. Men där tog jag fel. De flesta av mina vänner hade familjer och levde ett helt annat liv än vad jag gjorde. Eftersom jag jobbade hemifrån så hade jag inte heller några arbetskamrater. Det var bara att skaffa nya vänner, singelvänner.

Jag hade testat lite på Aftonbladets chat tidigare. Det var den tidens sociala nätverk. Så nu blev det där jag häckade. Det var tryggt att sitta hemma och "prata" med vänner från alla delar av landet. Jag lärde känna en hel del trevliga människor där. En kväll var det en av tjejerna som sa att hon tänkte starta en mailinglista. Jag hade inte en aning om vad det var, men på hennes beskrivning lät det trevligt.

Så i januari -98 startades mailinglistan Tantvarning. Oj, vad det var trevligt. Många vänner ifrån chatten hängde på. Det skrevs om listan i tidningar så det ramlade in folk från hela vårt avlånga land. Vi ordnade IRL-träffar och åkte och hälsade på varandra. Där träffade jag vänner som kommit att bli vänner för livet.

Tantvarning existerar fortfarande, numera som en grupp på Facebook. Vi har även utsett några hederstanter. Det är de av våra män som platsar i gänget och vågar vara med på en äkta tantträff. Sambon är en av dem som bär den hedrande titeln.

Så på fredag ska jag träffa "tant" U-B. Hon kommer från Sollefteå, så vi känner verklig samhörighet som gamla västernorrlänningar. Som tur är så har hon en dotter som bor i Stockholmstrakten, vilket gör att vi kan ses när U-B är hos dottern och hälsar på.

Vi ska strosa runt i Söderhallarna som firar 20 år. Det blir en lunch tillsammans och massor av prat. Gissa om jag längtar tills på fredag.

Skit-Blogger

Just nu är jag väldigt irriterad på Blogger. Det ser helt knäppt ut när man ska lägga in en bild och text i samma inlägg. Blogger bestämmer själv hur det ska se ut. Inte hur jag vill att det ska se ut.

Är det bara jag som har det här problemet?