Hjälp oss få hem Ali

Kolla in alla fina auktioner som Madde har. Pengarna hon får in går till Alis hemresa.

Diagnos eller inte

Ikväll så diskuterades det igen på nyheterna om för och emot neuropsykiatriska diagnoser. Eller rättare sagt så var det mest emot diagnos. Man målar upp ett skräckscenarie om hur utstött och ensamt ett barn med en sådan diagnos kommer att bli. Man tar till och med upp hur svårt det kanske kan bli att få ett arbete, när man är vuxen, om man fått en NP-diagnos som barn.

Jag blir lika upprörd varje gång jag hör liknande diskussioner. Så länge som media och andra målar upp dessa diagnoser som det värsta som kan hända en, så kommer det också att vara så. Det blir en sorts självuppfyllande profetia. Andemeningen blir att det är något fult och skamfyllt att få diagnosen ADHD, ADD, Asperger, Tourette och likande. Varför blir det så? Varför skulle det vara så hemskt att få någon av dessa diagnoser?

När ett barn blir utrett så är det viktigaste att ta reda på vad som är barnets starka och svaga sidor. Detta för att kunna ge så adekvat hjälp som möjligt. Det är grundtanken med en utredning. Att det ofta då följer med en diagnos är egentligen av underordnad art. Men ändå nog så viktigt. Man får ett ord att sätta på det som är annorlunda.

Jag tycker att det är fel att ett barn måste ha en diagnos bara för att skolan ska kunna söka extra pengar till stödundervisning. Tyvärr är det så idag. I mitt drömscenarie, i en perfekt värld, ska man få hjälp och stöd med det man behöver, utan diagnoser. Fortfarande behövs även då en ordentlig utredning för att veta vilka resurser som behövs.

Ett barn som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder sticker ofta ut bland sina kamrater. Man har svårare med inlärning, man kanske är överaktiv eller underaktiv, man kanske har problem med sociala kontakter eller att man på något annat vis skiljer sig från sina jämnåriga kamrater. Då blir man många gånger ändå ensam och utstött vare sig man har en diagnos eller inte. Det här barnet kanske själv funderar varför det känner sig så annorlunda. Då kan det vara bra för barnet att få lära sig förstå varför det blir så. Då är en utredning och diagnos oerhört viktigt.

Min son har diagnosen svår Damp (ADHD) och lindrig CP. Han är idag 35 år. Han fick sin diagnos för 30 år sedan. För oss fanns det inte något alternativ annat än att han skulle få en ordentlig utredning och diagnos. Han har aldrig någonsin skämts för detta. Vi som föräldrar har aldrig skämts för att vi har ett barn med denna diagnos. Han har aldrig varit mobbat eller utstött. De kamrater han fick i skolan har han kvar än idag. De umgås fortfarande.

Det var enkelt för oss i vår kommunikation med klasskamrater och deras föräldrar att förklara vad som var problemet. Vi visste också väldigt väl hur vi skulle möta vår son i olika lägen. Utredningen gav oss dessa kunskaper. Idag säger han även ibland med stolthet att han har samma problem som den och den artisten. Jag är tacksam över de kända människor som går ut och berättar att de har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Det gör funktionshindret mindre värdeladdat, på det viset.

Det som också skrämmer mig är att man sätter ett likhetstecken mellan alla barn som har ADHD, Asperger och liknande. Det är klart man vet hur såna är!!! Precis som när det gäller alla barn så är dessa grupper inte någon homogen grupp. Det är fortfarande enskilda individer som ska bemötas som just detta. Kalle kanske har svårast med att lära sig läsa, Pelle kanske är den som har svårt att sitta still i klassrummet medan Mia är den som aldrig gör sig hörd. Så olika kan det var. Plus olika på en massa andra punkter. Förutom att själva funktionshindret kan se olika ut så är vi tillbaka igen till att det är ett unikt barn det handlar om. Där kommer naturligtvis även personligheten in.

Ta bort skamstämpeln på neuropsykiatriska diagnoser. Se det som något naturligt, precis som att en del behöver glasögon och andra har rött hår.

På spåret

Bästa bloggvännen Engelsson är nog något på spåret när hon påminner mig om att så här konstig blev jag ju även när vi var i Sundsvall. Då var det troligtvis stress. Det är det nog nu också, för en stund innan jag blev så yr och illamående, hade jag sagt till sambon att jag kände mig splittrad av allt som måste göras. Det är den där förbaskade inre stressen som jag har så svårt att hantera. Fast jag vet att jag måste för att må bra. Är något bättre ikväll, i alla fall, även om yrseln och illamåendet sitter kvar.

Jag jobbar på det.

Kunde jag dessutom komma mig för att gå och lägga mig någon gång, så kanske det skulle bli ännu bättre. Men jag sover mina 8-9 timmar i alla fall. Fast nu håller jag på att försöka fasa ut insomningstabletterna och då har jag lite svårt att somna. Och sover inte lika lugnt som jag gjort de senaste veckorna. Ska jag fasa ut dem för att minska medicinintaget eller ska jag fortsätta med dem för att få sova ordentligt? Pest eller kolera? Jag funderar vidare på det.

Duktig katt

Elvis vill vara nära. Ofta ligger han på min dator. Där är det varmt och gott, även när jag inte är där. Nu har Elvis lärt sig en ny konst. Att stänga av min dator. När han glider ner från datorn så passar han på att sätta tassen mot on/off-knappen och trycka till. Det är en mycket roligt konst. Tycker han, men inte jag. Förmodligen var det en olyckshändelse när han lyckades med det idag. Jag kommer inte att gilla om det blir till en vana.

Fattar "nada"

Vaknade pigg och  nyter, grejade på och hade ett långt trevligt telefonsamtal med en bloggväninna. Efter det samtalet skulle jag ta ur sängkläderna eftersom det var dags för tvättstuga. Helt plötsligt så känner jag något som liksom drar runt i kroppen. Jag blir kallsvettig, yr, illamående och allmänt dålig. Det känns som om jag ska svimma. Och jag fattar ingenting vad det beror på.

Eftersom det är tvättstuga så är det bara att hålla god min och köra på. Sambon har fått hjälpt till för jag vågar inte gå ner i tvättstugan ensam. Tänk om jag tuppar av där. Jag har vilat mellan källarbesöken, så nu känns det aningen bättre. Förutom då att ryggen också börjar säga ifrån.

Jag som skulle försöka hinna sy lite mellan tvättstugebesöken. Nu har jag fullt sjå att hålla mig på benen. Hoppas det släpper för imorgon har vi en massa ärenden att uträtta. Jag har i alla fall testat grannens huskur, en pressad citron. Går man efter surhetsgraden borde jag bli pigg som attan!

Nya tyger

 När vi var på Ikea och köpte sängar så passade jag även på att fynda tyger. Tydligen har Ikea olika system på sina varuhus. I Sundsvall var det en tjej som packade stuvbitarna tre och tre i en påse, som hon sedan vägde för ett billigt pris. Dessa lades sedan ner i en låda i Fyndhörnan.

Det här tyget har så härlig färgkombination.

 På Ikea i Kungens Kurva så stoppar den ner allt i en stor korg. Där får man plocka och fylla en plastpåse med så mycket som det bara går. Den påsen godkänns och märks sedan av personalen för det facila priset 149:-. Gissa om jag vek och tryckte ner för att få maximal valuta för pengarna.

Det här tyget har varit ett favorittyg i flera år.

 Underbart vackert!

 Samma som i sonens gardiner. Jag blev så glad när jag hittade en stuv av det. Jag älskar det.

 Det här ger en känsla av gammaldags madrass och jag gillar det verkligen.

Ett kul tyg som jag fastnade för.

Jag lyckades även trycka i en del enfärgat också men det brydde jag mig inte om att fota.

Jag fortsätter med att sy kuddfodral även om inte allt detta kommer att bli sådana. Det blir nog även en och annan kasse eller väska.

Kuddfodral

Nu har jag sytt några nya kuddfodral. Alla de här är 40x&0 cm.Du hittar mer uppgifter om dem på hemsidan.