När jag växte upp så var vi de flesta jularna hos farmor och
farfar. Där var också stora delar av pappas släkt. De närmaste bestod av
farmors tre systrar med män och barn. Plus farmors föräldrar, gammelmormor och
gammelmorfar. Farfars släkt träffade vi sällan. För att inte tala om mammas
släkt, min mormor och morfar.
Farmor var den dominerande, samtidigt som hon
klistret som höll oss samman. Det fanns inte en högtid som inte hon visste hur
man skulle fira. Våfflor på våffeldagen, gås på Mårten gås, trots att det inte
fanns det endaste skånska påbrå hos oss. Allt skulle vara efter regelboken.
En sak som jag kom på ikväll, och som var en jultradition,
var Lucian. Jag vet inte, men jag misstänker starkt att farmor låg bakom
Lucians tillkomst. Alltså inte den riktiga Lucia från Sicilien. Utan vår släkts
Lucia.
Så här var det.
Lucian var som en sorts vandringspokal. Man
fick henne i julklapp. Men alltid i hemlighet. Ingen visste var Lucian hade sin
gång. Någon, oftast ett ungt nygift par, fick Lucian i julklapp.
Sedan fick hon bo hos dem, fram till nästa jul. Då skulle de ge bort henne till
någon annan lämplig mottagare. Givetvis i hemlighet. Under året som gick, så
skrev Lucian om vad som hänt i familjen hon bott hos, om de varit snälla mot
henne, om hon fått varit med eller om de stuvat undan henne i en garderob.
Jag gissar att denna tradition började när farmor och hennes
systrar gifte sig och fick barn. De var rätt jämngamla och fick barn ganska
tätt inpå varandra. Så det känns rätt att tänka att det var så det började. Det
finns inte så många kvar att fråga. Det är bara pappa och en kusin till honom
som fortfarande lever. De vet kanske hur det är, men jag har glömt att fråga
dem. Måste komma ihåg att göra det.
Jag var själv med och fick Lucian när jag var nygift för
snart fyrtio år sedan. Men då var hon ingen Lucia längre. Den gamla Lucian hade
lämnat in. Hon hade genom åren blir trasig och lagad, smutsig och rengjord så
gott det gick. Till slut gick det inte längre. Så när jag och min dåvarande man
fick henne så hade hon mer blivit som en lite större teskedsgumma, med
tillhörande kaffepetter.
Jag har frågat pappa om han vet vart hon till slut tog
vägen, men han vet tyvärr inte. Hon försvann någonstans. Kanske någon familj
stoppade in henne i en garderob och glömde bort henne. Jag är i alla fall glad
att jag kom ihåg henne ikväll. Kanske jag på detta vis ändå kan hålla lite liv
i Lucian på det här viset.
3 kommentarer:
Vilken härlig tradition!
Vilken fin berättelse och jag tror att så länge du minns henne så finns hon ändå, om du förstår hur jag menar :)
Spader: Visst är den härlig...:-)
Shirouz: Så är det nog....:-)
Skicka en kommentar