Vi bor i höghus. Det är elva våningar högt och vi bor på den åttonde. Det gör att vi är väldigt beroende av hiss. Det finns två hissar i huset, en stor och en liten. Vi är ca sextio familjer att dela på dessa.
Sista halvåret har den lilla hissen strejkat med jämna mellanrum. På slutet har det känts som att den stått still mer än den har fungerat. Dessa hissar är relativt nya. De sattes in för fem-sex år sedan när hela huset totalrenoverades. Och sedan dess har de krånglat med jämna mellanrum. Det är ett ständigt irritationsmoment för oss hyresgäster.
När vi åkte till Sundsvall stod den lilla hissen på sjätte våningen. Redan då hade den stått still i flera dagar utan åtgärder. När vi kom hem en vecka senare, stod den kvar på samma våning. Då började vi fundera om det har gått så långt att folk inte längre orkar ringa och klaga. Jag väntade några dagar för att se om något skulle hända.
Igår hade jag tvättstuga. Det har blivit så att vi är tre kvinnor som hjälps åt med tvätten. Vi bokar bägge tvättstugorna tillsammans och hjälper varandra för att få undan tvätten så fort som möjligt. De andra två är utlandsfödda. När vi då pratar om hisseländet får jag höra att de har ringt och felanmält. Men fått till svar att så länge det finns en fungerande hiss så kommer inget ut och lagar den andra.
Ett sånt svar kan jag inte finna mig i utan ringer direkt till hissbolaget och undrar vad de håller på med. Jag är rejält irriterad och skräder inte orden. Det resulterar i att hissen är lagad inom en timme. Dessutom skriver jag ett ilsket mail till HSB där jag påtalar detta problem med hissarna och kräver att något måste göras snart, annars kommer vi att kräva hyresreduktion.
Eftersom reparationen nu gick så snabbt och utan krångel så börjar jag och mina tvättande väninnor att fundera om det är så att när jag, som pratar klingande svenska, ringer så blir jag åtlydd. Medan de som bryter på svenska blir nonchalerade. Jag har stött på detta fenomen tidigare, i alla fall där man kan misstänka att det är så. Det gör mig riktigt ordentligt upprörd. Är det så, så är det rent ut sagt för jävligt. Är det något som får igång mig så är det orättvisor. Så nu är jag på krigsstigen. Vad jag ska göra vet jag inte än, men något lär det bli.
By the way, så har jag fått svar från två olika människor på HSB där man lovar se över problemet och höra av sig till mig. Ibland lönar det sig att vara bitchig!
Nu behöver vi ljus!
2 dagar sedan
9 kommentarer:
Hejja Cicki...i en mycket tragisk värld! Varför skall det vara så svårt att bli hörd när man inte kan använda de rätta orden och de rätta argumenten.
Det skulle inte förvåna mig om du har rätt - tyvärr!
Trebarnsmamman: Det är hemskt att det ska behöva vara så.
Ruta Ett: Sorgligt nog är det tyvärr förmodligen så. Ibland skäms jag över att vara svensk. Eller inte direkt så för jag är stolt över att vara svensk. Men jag skäms över många svenskars beteende.
Irriterande a brytningen ska ha betydelse, men du har säkert rätt.
Jag hörde på radion härom dagen om någon telefonförsäljare som fått tillsägelse att byta namn när han ringde upp för Johan säljer mycket bättre än vad det nu var han hette som klingade utländskt. Han provade själv och noterade att han sålde mycket bättre med svenskt namn. Tråkigt, men sant.
Så kan det troligen vara. Så jäkla dåligt!
Så är det här där vi bor innan vi kom hade avloppet under duscharna inte funkat på flera månader vilket resulterade i sjöar av vatten både i duschrummet samt tvättstugan, folk hade klagat o klagat till de men så fort vi flyttade in o jag klagade så kom de o fixade avloppet.
Så nu kommer ALLA till mig och Paulina med sina klagomål så vi ska föra vidare.
Camilla: Den historien har jag också hört. Det har ju även visat sig vid jobbsökerier.
Spader: Det är ynkligt.
Madde: Det är hemskt att det ska behöva vara så. Det är så fel.
Måste göra några tillägg. 1) Det är hemskt att det är så att man värderas och proriteras efter namn och uttal.
2) Jag var med om liknande när jag bodde i England och upplevde detta enormt kränkande. Jag var från Sverige och min bästa vän från Cypern. Av engelsmännen behandlades vi helt, helt olika. Jag behandlades alltid som en jämlike och möjligtvis som om jag vore bättre än en jämlik. Min kompis däremot räknades inte. Hon var liksom aldrig tillräckligt bra, tillräckligt trevlig, tillräckligt kompetent och slog alltid ur underlägen. Och ändå var vi båda invandrare i ett mycket invandrartätt land. Enda skillnaden var att vi kom från olika delar av Europa. Det gjorde mig så otroligt arg och frustrerad!!!!!!!
Hade de däremot tittat på våra bankkonton skulle de ha kysst hennes fötter i de fyra åren hon bodde där ;) Nu gjorde de ju inte det...men vad jag ville säga är att utsidan är långtifrån allt. Och det är tragiskt att vi värderas utifrån etnisk bakgrund.
Trebarnsmamman: Som du vet så bor ju vi i en väldigt invandrartät kommun. Så jag ser det här fenomenet väldigt ofta. Till och med i vår bekantskapskrets, vilket skrämmer mig. Jag gör ett nytt inlägg om fenomenet.
Skicka en kommentar