Sambon har en gammal släkting, morfar O, som är mycket sjuk nu. Så sjuk att han tillbringar sin sista tid på en palliativ avdelning på sjukhuset i vår stad. Igår var vi och hälsade på honom.
För tre år sedan låg även Mamma E på en palliativ vårdavdelning. Fast i en helt annan stad.
Dessa två avdelningar borde ju vara lika, eller i alla fall likvärdiga. Det var de inte, kan jag ju säga!
På Mamma E:s sjukhus var det ljust och glatt och mycket färger. Man nästan inte kände att man var på ett sjukhus. Personalen tittade in ibland och undrade om vi hade det bra. Alltid med ett ljust och glatt leende.
På morfar O:s avdelning är det grått och trist. Stängda dörrar och ingen personal som ler, i alla fall inte så mycket. Man är hela tiden medveten om att man är på ett sjukhus. På de två timmar vi var där var det inte en endaste personal som kikade in och tittade till O.
Fy fasiken för att bli sjuk och inte få välja själv vart man vill dö. Imorgon ska vi åka upp igen. Morfar O önskar sig en öl och en blomma. Det ska han få. Sedan får personalen säga vad de vill om det.
Nu behöver vi ljus!
2 dagar sedan
4 kommentarer:
Vad tråkigt att läsa att ni upplever en sådan skillnad. Om det är någon reda med den där avdelningen tar ingen i personalen illa upp när ni kommer med en öl och en blomma, utan förstår att det tillhör det lilla extra man kan behöva precis när man är där morfar O är. Hoppas det blir bra!
Jag har jobbat natt i flera år på en palliativ vårdavdelning och vi var alltid måna om att ha en bra, ljus och lugn stämning. De som jobbade där trivdes verkligen, de som inte gjorde det blev inte långvariga. Hoppas morfar O blir glad i morgon!
Kram!
Cina: Man kan ju tycka att vården i livets slutskede ska ske med ömhet och omtanke. Han är ju dansk ursprungligen så en Carlsbergs är något extra för honom.....:-)
Härligt att morfar O har släktingar som förstår vad som är viktigt för honom just nu.
Skicka en kommentar