Att vilja men inte orka

I eftermiddag åkte vi till sjukhuset för att låta Melina träffa lillebror. Innan vi åkte hade det varit full rulle med frukost, duschning, bajsblöjor, lunch, utelek och så vidare. Lilla fröken är intensiv och har mycket bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara. Det händer att det blir viljornas kamp, hennes och min vilja. Man känner verkligen att man hunnit fylla 63 år samt att kroppen inte längre hänger med.

När vi kommer till BB så säger Madde att det vore bra för dem om vi kunde ha Melina ytterligare ett dygn. Eftersom Maddes mamma med pojkvän är på besök från Danmark så hade vi räknat med att de skulle ta över. Men det gick inte för de skulle tydligen åka tillbaka till Dk tidigt på morgonen. Maddes mamma var med under hela förlossningen. Det var därför vi hade Melina.

Vi har haft en intensiv tid. Först var sonen här en vecka. Trots att han är 36 år så kräver han viss sysselsättning och livet måste anpassas efter hans rytm för att allt ska funka. Det har med hans funktionshinder att göra. Han och jag hade några tröttande diskussioner när vi inte fick det att funka fullt ut.

Han åkte hem förra måndagen. Även om jag tycker det är jättemysigt när han är här så var det avkopplande och skönt när sambon och jag fick måndagskvällen för oss själva. Då kände jag hur trött jag var när jag kunde slappna av.

På tisdagen hade jag tvättstuga. Jag strök och tog undan allt på en gång eftersom bonussonen med familj kommit från Dk. De skulle först bo hos bonussonens sambos mamma. De hade inte hört av sig så vi hade inte en aning om, när eller hur vi skulle få träffa dem. På onsdagen var jag först på sjukhuset och sedan på vårdcentralen för lite uppföljning av sjukdomstillstånd och provtagningar.

När jag kommer hem därifrån så har bonussonen med sambo och tre barn kommit. Det blev en mycket intensiv dag. Ebba är sju år, Amadeus fyra år och Elias är ett år. De behövde sysselsättas hela tiden. Jag försökte roa Ebba och Amadeus, samtidigt som jag kollade vad Elias höll på med. Vår lägenhet är inte gjord för små barn. Det är fullt med datorprylar, handarbetsgrejer och mycket glas och porslin som vi har framme. Det jag är mest rädd om hann jag trycka in i några skåp.

De stannar i en dryg vecka till. Vi har inte fått några klara besked om de ska bo här. Vi vet att vi ska göra några utflykter med dem, men vi vet inte vilka dagar och hur mycket.

Igår morse hämtade vi Melina och det har sedan varit ett mycket intensivt ett och ett halvt dygn. Jag hade sett fram emot en lugn kväll ikväll eftersom det är mycket möjligt att bonussonens familj dyker upp redan imorgon.

Så när Madde ville att vi skulle ha Melina ytterligare ett dygn så bröt jag ihop. Jag gick undan och kände bara hur trött jag var. Att jag inte orkade mer. Samtidigt som det blir så jobbigt för jag vill ju ställa upp. Jag vill hjälpa till. Men jag inser att jag orkar inte sånt längre. Varken fysiskt eller mentalt. Det gör att jag känner mig så urusel. Den klassiskt elaka styvmodern som aldrig ställer upp.

Nu löste det sig så att Ali åkte hem med Melina. Hur det blir sedan vet jag inte.

Jag är otroligt beroende av mina vilostunder, att få återhämtningstider, att livet helst går i ett lugnt och välplanerat tempo. Det är ett antal år sedan jag insåg att min fibromyalgi bottnar i ett utmattningstillstånd efter alla turer runt sonens funktionshinder. Det bröt ju ut efter alla turer som var när vi i flera år trodde att han hade så svårbehandlad epilepsi så att det endast var en hjärnoperation som skulle funka. Nu var det inte så tack och lov, men all oro, all pendling mellan Sundsvall och Umeå, all kamp med både vanliga skolan och särskolan tog till slut ut sin rätt. Allt detta gjorde att min kropp sa ifrån på många olika sätt.

Alla säger att man ska göra vad man själv vill. Att man mår bäst av det. Jag försöker leva så för det mesta. När livet går i sin lugna takt fungerar det alldeles utmärkt. Det jobbiga är när man vill en sak, och ändå inte orkar. Det är då det blir extra jobbigt.