Både lugnt och panik

När jag skrev att vi bara hade 7:- kvar, som skulle räcka en vecka, så var jag inte speciellt orolig för det. Vi hade ju mat hemma så vi skulle klara oss. Dessutom har jag lärt mig under de här åren att det ordnar sig alltid på något vis. När jag träffade sambon så oroade jag mig mycket för det här med pengar. Han sa jämt att det ordnar sig. Till slut har jag med egna ögon lärt mig att det gör det faktiskt.

När det varit kärvt så har han fått ett datorjobb eller jag sålt något så det trillat in en slant som räddat oss. Fast visst tär det att leva ur hand i mun i så många år som vi har gjort.

Även denna gång ordnade det sig genom att en kund blev så nöjd med sina saker att hon beställde mer. Det är roligt när kunderna blir så nöjda. Bättre reklam än så kan jag ju inte få.

Paniken blev idag. Jag sover ju lite längre än de flesta så det ni kallar för förmiddag är sovmorgon för mig. Jag var upp och pinkade och såg då att mobilen blinkade som att någon ringt. Jag kollade i loggen och där stod det okänt nummer. Min tanke var då att jag sluppit ta ett försäljarsamtal. När jag sedan vaknade för att kliva upp så blinkade mobilen igen. Denna gång hade jag även ett meddelande.

Det var pappa som pratat in det och han bad mig ringa ett visst nummer. Jag visste att han skulle på läkarundersökning idag för att kolla om de skulle göra någon ballongsprängning på hans hjärta. Så min första tanke var att han är kanske kvar på sjukhuset i några timmar och passar på att ringa. Jag ringer numret men får inget svar. Efter en stund så ringer jag igen utan svar. Nu börjar jag bli orolig.

Jag ringer min bonussyster som är den som tagit på sig att ha daglig koll på pappa. Hennes mobil är avstängd. Nu blir jag verkligen orolig och tänker att nu är hon med pappa på sjukhuset. Något allvarligt har hänt. Då ringde jag min biologiska syster och tack och lov kunde hon lugna mig. Inget allvarligt hade hänt.

Nu har jag även pratat med pappa. Det som hänt är att när han var på undersökningen så lade de in han på en gång och gjorde ballongsprängningen på direkten. Det var nog bra, för han har oroat sig för det här. Nu hann han inte fundera så mycket. Det som var lite ledsamt var att de även upptäckt att han fått åldersdiabetes. Han är mest arg på sig själv som dragit på sig det. Han har tröstätit mycket sedan mamma E gick bort för tre år sedan. Sötsaker, som godis, kakor och glass. Men eftersom även mamma E hade åldersdiabetes så vet han hur han ska hantera kosten i fortsättningen. Han får komma hem från sjukhuset imorgon.

Det är en sak som ska bli så skönt när och om det blir klart med FK. Då har vi råd att hälsa på pappa oftare. Han är ändå åttioett år och vad som helst kan hända när som helst. Speciellt som att han har ett litet skruttigt hjärta. Ibland får jag panik över att veta att jag kanske inte får behålla honom så länge till.