Minnen av gamla släktingar

Mångmamma skrev ett inlägg om den äldsta släkting som hon har minnen av. Det kan du läsa om här.

Då fick jag även mina egna minnen av gamla släktingar. Jag växte nämligen upp med en hel del gamla släktingar omkring mig. Mycket tack vare min farmor.

Den äldsta släktingen jag har minnen av har jag egentligen inte så stora minnen av. Men ändå lite. Det är gammelmorfar, alltså min pappas morfar. Gammelmorfar, Johan, föddes i Tierp 1879. Jag var sju år när han dog 1956. De minnen jag har kvar efter honom var att han var en jäkel på Priffe, ett kortspel. Han skrattade gott och mycket, i alla fall i mina minnen. Jag har också ett kassettband där han finns med som en av rösterna. Det är ursprungligen ett rullbandspelarband som pappa spelat över på ett kassettband åt mig. Bland annat så sjunger jag och pappa på det bandet. Det är väl bevarat här hemma.

Men den som jag har mest minnen av är min gammelmormor Maria. Alltså min pappas mormor och min farmors mamma. Hon föddes också i Tierp. Dock något senare än gammelmorfar, 1883. Hon fanns med under hela min uppväxt och vi hann bli fem generationer innan hon gick bort i januari 1979. Då var jag höggravid med mitt andra barn. Pappa har givit mig gammelmormors alla gamla dagböcker. I de förde hon i hur vädret var, hur mycket ägg och mjölk hon sålde och så vidare. Allt som var viktigt för en bondhustru på den tiden.

Gammelmormor var så pigg och alert. Kanske inte de sista åren, men bra länge i alla fall. Hon tyckte om att följa med i allt och var nyfiken på det nya. På 60-talet, när alla ungdomar fick långt hår, så tyckte hon det var svårt att skilja på pojkar och flickor. Men hon hittade på ett knep. Hon tittade på fötterna. Stora fötter=pojkar, små fötter=flickor. Hon kom ofta med sådana där kluriga inlägg. Som barn spelade vi ofta Chinaschack. Hon slog oss alltid i det.

Jag minns även gammelmormors bror väl. Alla kallade honom för morbror Pelle. Fast han var ju min farmors morbror egentligen. Och han hette inte heller Pelle. Han hette Axel Pettersson. Jag har en tavla hemma på väggen som han målat. Jag älskar den tavlan.

Jag måste nog märka upp alla saker, samt berätta för mina barn vilka skatter jag har. Annars är risken att de försvinner. Lite har jag i alla fall sett till att det finns bevarat. Kistan som Maria och Johan fick med sig som bröllopspresent från Marias föräldrahem, finns numera hos min son. När de fick den var den fylld med hårt bröd och salt. Detta för att de aldrig skulle behöva svälta. Pigtittaren som stod inne på deras kammare finns också hos sonen. Tyvärr har glaset till den gått sönder i en flytt, men sonen har lovat att leta gammalt spegelglas att ersätta det trasiga med.