Min farmor, del 2

Min farmor växte upp med tre systrar. De växte upp på en liten gård i Tierp. Så småningom flyttade alla fyra in till Uppsala, men kontakten med Tierp fanns alltid med. De var väldigt tajta och jag växte upp med hela den släkten väldigt nära. Så länge gammelmorfar levde så var det nog Maria och Johan som var det sammanhållande kittet för systrarna.

Eftersom farmor skilde sig tidigt så blev det naturligt att pappa vistades mycket hos sin mormor och morfar. Farmor var ju tvungen att arbeta för att försörja dem. En som också växte upp hos sin mormor och morfar var pappas kusin Ingvar. Hans mamma, Klara, blev tidigt änka. Så av samma anledning som för farmor och pappa så var Maria och Johan ett bra alternativ för att pojkarna skulle få en bra passning.

Tre av systrarna fick bara varsitt barn. Klara fick två, för hon gifte så småningom om sig och fick en dotter i sitt nya äktenskap. Eftersom systrarna var tajta så blev även barnen, kusinerna, det. Pappa har mer eller mindre växt upp med sina kusiner under syskonliknande förhållande. Alla, utom Ingvar, var dessutom jämngamla. Ingvar var den äldsta av dem.

I början på femtiotalet sålde Maria och Johan gården och flyttade in till Uppsala. De var så gamla att de inte orkade längre. De bodde i huset bredvid farmor så närheten fanns fortfarande där. Jag minns hur man sprang upp och hälsade på dem när man var hos farmor.

Nu blev det farmor som blev det sammanhållande kittet i släkten. Hon och farfar var vaktmästare på något som kallades Dövstumslokalen. De bodde i en våning ovanpå denna festlokal. Det var många gånger som mamma var där och hjälpte till med disk och servering när det var fest. Flera av farmors systrar ställde också upp på samma sätt.

I våningen ovanför fanns det två stora rum. Det fanns några små också, men de här stora rummen gjorde att det var där farmor kunde ordna släktträffar. Då var alla med. Gammelmormor och gammelmorfar, systrarna med sina respektive, pappas kusiner med sina familjer. Vi var många vid dessa tillfällen.

Jag minns dessa träffar med glädje. Alla umgicks verkligen, i alla fall som jag minns det. Vi åt gott och mycket. Farmor var duktig på att laga mat. När pappa var liten drev hon i många år en egen lunchrestaurang och så småningom jobbade hon även som hovmästarinna på gamla anrika Gillet i Uppsala.

Så att ordna dessa släktfester var en livsnerv för henne. Då var hon i sitt esse. Förutom att vi åt gott så pratades det naturligtvis mycket. Vi sjöng och spelade. Många i släkten var musikaliska. Både mamma och pappa hade fantastiska röster. Vi lekte även lekar på dessa fester. Jag minns så väl hur alla satt i ring. Vi hade ett band i händerna som löpte runt. På bandet fanns en ring. Den ringen skulle vandra runt. I mitten av ringen stod en person som skulle gissa vart ringen fanns. Sedan sjöng man då:

"Denna ringen den ska vandra, från den ena till den andra, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå."

Jag vet inte om man leker sådana lekar längre. Jag tror inte det. Det här var ju innan TV:n fanns i varje mans hem.

En jul minns jag så väl. Vi var kanske inte fullt så många, men pappas kusin Irene var där med sin man Lennart och barnen Mikael och Madelene. Så skulle då tomten komma. Jag var äldst bland barnen och hade väl börjat fatta det här med om tomten fanns eller inte. Då ser jag att tomten har Lennarts långa och smala händer, samt Lennarts klackring. Jag hävdar med bestämdhet att det här är inte tomten, det är Lennart som är utklädd. Alla vuxna säger emot mig. Det var väl för att hålla bilden av tomten uppe hos mina yngre syskon och hos Lennarts egna barn. Tills slut var jag så arg och frustrerad att jag bara grät av ilska för att ingen ville lyssna på mig. Som ni förstår skrattar jag åt den händelsen idag.

Ett annat minne jag har av min farmor var att hon var en urusel bilförare. Hon var så kallad bilkårist.Bilkåristerna startades i början av andra världskriget. Som jag förstått så var det så att dessa kvinnor skulle bistå som chaufförer vid olika transporter, där militären inte kunde göra det själva. Jag tror även de körde ambulanser och sånt. Min farmor var som sagt var bilkårist och att åka med henne var ett äventyr. Jag minns en gång när Bilkåristerna skulle visa upp sin verksamhet. Det skedde vid Uppsala slott. Man körde på gångstigarna nedanför slottet med jeepar. Det var rena rama berg-och dalbaneäventyret.

Det gick bra rent ekonomiskt för farmor och farfar. Farmor var en drivande kraft som alltid ville framåt. Hon hade visioner och en del förverkligade hon också. Så småningom startade de ett maskinverkstad. Farfar hade ett förflutet som mekaniker. Det var främst jordbruksmaskiner som de tog hand om på denna verkstad. Farmor stod för det administrativa. De köpte en fastighet där de kunde ha både kontor och bostad. Nu var gammelmormor änka så hon flyttade också in i denna fastighet i en liten egen tvårummare.

Det blev så småningom så att farmor tog hand om gammelmormor ända tills den dag hon gick bort. Det jag minns väldigt starkt av farmor var att hon tog alltid hand om alla sina nära. Inte som en vårdande Florence Nightingale  utan mer som en som hela tiden fanns där i bakgrunden. Jag tror hon tyckte om att känna sig behövd.

När farmor och farfar fick det bra ekonomiskt så fick vi vår del av det hela. Eftersom som hon bara hade pappa så hade hon även bara oss tre barnbarn. Vi fick mycket presenter vid jular och födelsedagar. En jul minns jag att vi fick varsin skidutrustning. Det var hela kittet med både skidor, pjäxor och skidkläder. Sedan fick vi åka med farmor och farfar på skidsemester till Funäsdalen. Det var ett riktigt äventyr att bo på pensionat. När vi åkte dit så körde vi fel. Eller rättare sagt så var vägen över Helagsfjället avstängd, så det blev en omväg på tjugofem mil. För att då roa oss tre barn så diktade vi visor under resans gång. Farmor var fenomenal på att dikta och rimma. Det var också alltid klurigt att läsa hennes julklappsrim och utifrån det gissa vad det var i paketet.

När jag tänker på min farmor så gör jag det med glädje och beundran. Hon var en stark kvinna. Visst hade hon sina sidor. Allt skulle vara som hon ville ha det. Men jag tror att hon blev sådan på grund av allt hon gått igenom. Hon blev ensamstående mor under ett tidigt trettiotal. Då hade hon dessutom hunnit med att förlora ett barn. Min bonusfarfar blev så småningom gravt alkoholiserad. Ändå gav hon aldrig upp honom. Utan henne har nog vårt liv sett helt annorlunda ut. Vi hade det tufft ekonomiskt mellan varven. Hon fanns hela tiden där och räddade oss. Pappa skulle säkert ge en helt annan bild av detta. Men detta är min bild som jag minns min farmor.

Hon drev ett av sina företag fram till sin sjuttioårsdag. Det var ett så kallat motell som låg norr om Uppsala. Men inte kunde hon slå sig till ro för det. Hon fortsatte att jobba med pappa och mamma E som drev ett cateringföretag på den tiden.  Dessutom hälsade hon ofta på sina gamla väninnor. Hon pratade alltid om dem som "gamlingarna". Själv var hon äldst av dem alla, men hon såg aldrig sig själv som gammal. Hon var lika pigg och alert (och fåfäng) nästan in i det sista.

Jag är glad att jag fick möjligheten att sitta vid hennes sjukbädd veckorna innan hon gick bort. Vi hade ett fantastiskt möte, med mycket skratt och förtrolighet. Hon berättade för mig hur hon ville ha sin begravning. Det var inget sorgligt med det. Hon var helt medveten om att hon inte hade så långt kvar att leva. Men hon ville vara med och styra in i det sista.

En önskan hon hade var att vi inte skulle lämna henne kvar i kyrkan. Hon ville fara därifrån före oss. Farmor, denna starka kvinna, var nämligen väldigt mörkrädd. När vi stod där på kyrkbacken och de lyfte in kistan i begravningsbilen så bröt jag ihop fullständigt. Jag saknar henne än idag fast det var så många år sedan hon försvann. Jag tror vi skulle ha mycket att prata om fortfarande. Så lika är vi.