Ge aldrig upp

Det är skrämmande när man ser program som "Världens bästa skitskola". Inte för att programmet som sådant skrämde. Tvärtom, så lyfte det fram skolfrågorna på ett mycket bra sätt.

Det som skrämde mig var att se hur både elever och lärare har gett upp. Eleverna verkar inte tro på sin egen framtid. En kille hade som dröm att få göra datorspel. Men han trodde att han kanske skulle jobba i en kiosk om tio år. Att tappa sina drömmar är hårt. Det är drömmarna som driver en framåt.

Både lärare och rektorer på några skolor tyckte att det var ett för tufft mål att alla barn ska uppnå godkänt när de går ut nian. När både lärare och rektorer inte tror mer än så om eleverna då är det skrämmande. Deras jobb är att se till att eleverna ska uppnå de uppgjorda målen. Gör de inte det har de inte skött sitt jobb.

Nu tror inte jag att varken de lärarna eller rektorerna är dåliga pedagoger. De har bara gett upp. Det skrämmer mig mest.

Däremot blev jag riktigt glad när jag ser min gamla lärare i rutan. Han som på KomVux lärde mig allt om företagsekonomi. Som fick det att bli det roligaste ämnet i världen. Sedan drygt ett år tillbaka är han rektor på Ljustadalens skola utanför Sundsvall. På bara ett år har han ökat medelbetygen hos sina elever genom att visa att han tror på deras kompetens och vilja att lära.

Jag blir ännu gladare när jag ser rapporten ifrån en skola i Nossebro. Där har man på tre år förändrat hela undervisningen. För tre år sedan hade de ett av de lägsta medelbetygstalen i landet. Nu, tre år senare, klarar 100% av eleverna målet att få godkänt när man går ut nian. 100%, sug på den siffran. Man har som ett självklart mål, att alla elever ska få godkänt. Man har som ett mål att ingen elev ska få stå utanför, alla ska inkluderas.

Visst är det vackert: "Alla ska inkluderas." Det är så självklart. Det innebär ju att man ser VARJE elev. Jag ryser av välbehag när jag hör det. Det bästa av allt var när en av speciallärarna berättade att det hade inte kostat ett extra öre i mer resurser. Man har bara lärt sig att använda resurserna på ett bättre sätt. Det är det bästa av allt, för ofta får man höra att det finns inte resurser!

Det här försökte jag säga i många år tidigare, när jag åkte runt på skolorna och missionerade för barn med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det jag sa då var, "Se varje unik elev", "Lyft fram elevens starka sidor", "Se inte det jobbiga hos eleven utan se det positiva". När man jobbar så (samt inkluderar alla) då når man resultat. Då känner eleven att det är någon som tror på han eller henne. Det är A och O för att lyfta fram någon.

Varför det blivit så här tänker jag inte gå in på. Det finns många teorier och åsikter om det. Även jag har min åsikt i denna fråga. Men det är inte relevant just nu. Vi vet att något blev fel. Nu gäller det att reparera det så fort som möjligt.

När vår son var diagnostiserad och utredd vid sex års ålder så fick jag höra att den här killen blir det inte så mycket av. Det vägrade jag att godta. Han skulle ha samma möjligheter och förutsättningar som sin lillasyster. Vägen dit var inte lätt, men jag vägrade ge upp. Idag är han något. Han är trettiofem år, han är en jättefin och omtänksam ung man, han har ett arbete, han har en egen fin lägenhet och han har gott om vänner. Han har till och med körkort och egen bil. Allt för att vi vägrade ge upp. Allt för att vi hela tiden trodde på honom.

Visst gav man upp ibland. Men bara för en dag eller två. Sedan spottade vi i nävarna och tog i med nya tag. Han hade även lärare som trodde på honom så vi var inte ensamma i vår kamp.

Därför blir jag så ledsen när jag ser dem som gett upp. Därför blir jag så glad när jag ser dem som inte gett upp. Vi måste alltid tro på oss själva och på dem som vi har i vår närhet.