torsdag 1 december 2011

Ge aldrig upp

Det är skrämmande när man ser program som "Världens bästa skitskola". Inte för att programmet som sådant skrämde. Tvärtom, så lyfte det fram skolfrågorna på ett mycket bra sätt.

Det som skrämde mig var att se hur både elever och lärare har gett upp. Eleverna verkar inte tro på sin egen framtid. En kille hade som dröm att få göra datorspel. Men han trodde att han kanske skulle jobba i en kiosk om tio år. Att tappa sina drömmar är hårt. Det är drömmarna som driver en framåt.

Både lärare och rektorer på några skolor tyckte att det var ett för tufft mål att alla barn ska uppnå godkänt när de går ut nian. När både lärare och rektorer inte tror mer än så om eleverna då är det skrämmande. Deras jobb är att se till att eleverna ska uppnå de uppgjorda målen. Gör de inte det har de inte skött sitt jobb.

Nu tror inte jag att varken de lärarna eller rektorerna är dåliga pedagoger. De har bara gett upp. Det skrämmer mig mest.

Däremot blev jag riktigt glad när jag ser min gamla lärare i rutan. Han som på KomVux lärde mig allt om företagsekonomi. Som fick det att bli det roligaste ämnet i världen. Sedan drygt ett år tillbaka är han rektor på Ljustadalens skola utanför Sundsvall. På bara ett år har han ökat medelbetygen hos sina elever genom att visa att han tror på deras kompetens och vilja att lära.

Jag blir ännu gladare när jag ser rapporten ifrån en skola i Nossebro. Där har man på tre år förändrat hela undervisningen. För tre år sedan hade de ett av de lägsta medelbetygstalen i landet. Nu, tre år senare, klarar 100% av eleverna målet att få godkänt när man går ut nian. 100%, sug på den siffran. Man har som ett självklart mål, att alla elever ska få godkänt. Man har som ett mål att ingen elev ska få stå utanför, alla ska inkluderas.

Visst är det vackert: "Alla ska inkluderas." Det är så självklart. Det innebär ju att man ser VARJE elev. Jag ryser av välbehag när jag hör det. Det bästa av allt var när en av speciallärarna berättade att det hade inte kostat ett extra öre i mer resurser. Man har bara lärt sig att använda resurserna på ett bättre sätt. Det är det bästa av allt, för ofta får man höra att det finns inte resurser!

Det här försökte jag säga i många år tidigare, när jag åkte runt på skolorna och missionerade för barn med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det jag sa då var, "Se varje unik elev", "Lyft fram elevens starka sidor", "Se inte det jobbiga hos eleven utan se det positiva". När man jobbar så (samt inkluderar alla) då når man resultat. Då känner eleven att det är någon som tror på han eller henne. Det är A och O för att lyfta fram någon.

Varför det blivit så här tänker jag inte gå in på. Det finns många teorier och åsikter om det. Även jag har min åsikt i denna fråga. Men det är inte relevant just nu. Vi vet att något blev fel. Nu gäller det att reparera det så fort som möjligt.

När vår son var diagnostiserad och utredd vid sex års ålder så fick jag höra att den här killen blir det inte så mycket av. Det vägrade jag att godta. Han skulle ha samma möjligheter och förutsättningar som sin lillasyster. Vägen dit var inte lätt, men jag vägrade ge upp. Idag är han något. Han är trettiofem år, han är en jättefin och omtänksam ung man, han har ett arbete, han har en egen fin lägenhet och han har gott om vänner. Han har till och med körkort och egen bil. Allt för att vi vägrade ge upp. Allt för att vi hela tiden trodde på honom.

Visst gav man upp ibland. Men bara för en dag eller två. Sedan spottade vi i nävarna och tog i med nya tag. Han hade även lärare som trodde på honom så vi var inte ensamma i vår kamp.

Därför blir jag så ledsen när jag ser dem som gett upp. Därför blir jag så glad när jag ser dem som inte gett upp. Vi måste alltid tro på oss själva och på dem som vi har i vår närhet.

12 kommentarer:

Anonym sa...

DEN FARLIGA SANNINGEN, UPPDATERAD

Charlotte sa...

Jag har en 24 åring som för sådär 14 år sen blev utredd. Han hade läs och skrivsvårigheter. Dock inte dyslexi. Hade han fått sen diagnosen hade han fått hjälp i skolan. Nu klarade dom sej genom att säga att ungen inte knäckt koden. För att läsa och skriva. Oj vad jag kämpat med den gossen. Nu jobbar han som säljare, klarar även engelska galant. Fixar att skriva krångliga avtal och lägga upp betalningsplaner, försäkringar m.m till kunder. Dock funderar han på att plugga upp betyg och söka för att bli polis eller brandman. Alla har vi en dröm, ett mål att kämpa mot. Det gäller att orka att hålla den drömmen vid liv! Det kan bli verklighet en dag. Där måste vi vuxna låta ungdomen drömma!

Junebacken! sa...

Det är klart att ungdomarna tappar tron på sig själva om vi vuxna tappar tron på dem - det säger ju sig självt och det är mycket, mycket sorgligt. Jag ryser när jag läser ditt inlägg Cicki. Mycket bra skrivet!
Jag var på julbord häromdagen genom jobbet och hamnade mittemot en pappa som hela tiden talade om sina barn i negativa ordalag; "Jag blir galen på dem när de gör det och det, han klarar inte ens av att stänga ytterdörren ordentligt, det borde man ju kunna kräva av en 8-åring, jag blir tokig när hon gör si och gör så", osv osv i nästintill oändlighet.
Jag blev lite ledsen och nedstämd av det och blev till slut tvungen att fråga: Men du, dina barn måste väl göra några bra saker också? Då bara tittade han på mig och blev tyst en stund innan han lite tveksamt svarade: Jaaaa, det är klart....
Där kände jag att det är ju inte så konstigt om ungarna inte tror på sig själva om de bara får höra en massa negativt hemma. Se det positiva och lyft ungarna i det! Det tror jag att man kan komma långt på.

Mångmamma sa...

Att ge upp - existerar inte!
Själv är jag rätt skeptisk till inställningen att svenska grundskolan skulle vara för svår någon?
Jag är övertygad om att med de krav som ställs idag, borde rimligtvis alla elever kunna tråckla sig igenom nio år med godkända betyg - med rätt hjälp i de ämnen som inte är busenkla.
Ett bra inlägg - så klart!
:)

Småländskan sa...

Du är bara så bra! Tack!

Cicki sa...

Charlotte: Visst är det hemskt. När man sa att din son inte knäckt koden så la man ribban där. Man hade gett upp honom. Så bra att du inte gjorde det. Det har du ju beviset för idag. Tur han har dig som mamma.

June: Så bra att du sa till den pappan. Det kanske fick honom att tänka till. Man kommer långt med positivt tänkande.

Mångmamma: Jag tror inte heller att skolan ska vara så svår att man inte når målen. Som du vet så finns inte "ge upp" i det här hemmet heller.

Småländskan: Tack. Nu såg du och lyfte du fram det positiva hos mig......:-)

FruViola sa...

Jag ger upp en kvart om dagen i min ensamhet innan jag spottar i nävarna och hugger i. För av rent egoistiska själ tillåter jag mig det idag utan att känna mig misslyckad som förälder.
Men man blir mörkrädd över vissas brist på engagemang för våra barn och ungdomar.

Och med dig ständigt i bakhuvudet som en godhjärtat själ så överlever jag!

Kram på dig / Viola

Camilla sa...

Bra skrivet som vanligt! Klart att man inte får ge upp och speciellt inte som vuxen inför barnen. Barnen känner av varje liten grej oavsett om den sägs elle bara tänks.

Du har gjort ett kanonjobb med din son och naturligtvis även med dottern. Alla har vi jobbiga perioder med våra barn då man får kämpa lite extra, men för de flesta av oss är det i kortare perioder och inte hela tiden.

Hur som helst tänker jag inte ge upp varken mitt eget liv eller tron på att barnen kommer att lyckas och få ett bra liv.

Cicki sa...

Viola: Visst får man bryta ihop då och då. Man är ju ingen övermänniska. Kan jag hjälpa dig eller någon annan så är det enbart till glädje för mig att få göra det. Det har hela tiden varit min drivkraft att det inte bara varit för sonen som jag slagit mot väderkvarnar. För så har det känts ibland, att man slagit som en Don Quijote.

Camilla: Som scoutledare måste ju du också puffa på barnen och visa att du tror på deras förmåga. Det finns inget annat sätt att tänka på, enligt mig. Man ska lyfta fram varandras positiva sidor vare sig det gäller barn eller vuxna.

Trebarnsmamman sa...

Så sant så sant! Ge aldrig upp!!!!!! Hoppet och viljan att kämpa är människans bästa egenskap! Den egenskapen kan försätta berg. Tyvärr verkar envishet vara lite okänt fördelat i världen.

Cina sa...

Fina Cicki! Vad bra du skriver!
Kram!

Cicki sa...

Trebarnsmamman: Envishet kan vara bra om den är rätt utnyttjad....:-)

Cina: Tack.