fredag 21 januari 2011

Halv seger?

För er som inte läser på vår Facebookgrupp så kan jag meddela att jouren på Förvaltningsprocessenheten på Migrationsverket har sammanträtt under eftermiddagen. Det är den skrivelse som vi skickade igår som behandlats.

Nu har de hört av sig, men det blev inget beslut alls idag. De fortsätter att titta på ärendet på måndag morgon. På något sätt känns det ändå hoppfullt eftersom det inte blev avgjort idag trots ett par, tre timmars jobb. Dessutom hinner juristens skrivelse komma med i bedömningen innan de fattar beslut. Hon har nu tagit över som ombud och har skickat in en skrivelse idag. Vi har mailat den, samt att hon skickat ytterligare ett exemplar med snigelposten.

Det här känns som en halv seger i alla fall. Hade det blivit ett klart nej så hade vi fått det beskedet redan idag. Tror vi i alla fall.

Imorgon ska vi till Ikea. Mitt uppe i allt detta så gick ryggstödet av på sambons kontorsstol. Det är en skruv/bult som gått rakt av. Kommer vi till Ikea med den så får vi en ny bult. Snacka om att detta ärende påfrestar. Till och med möblerna går sönder.........:-)

Sambon har sovit två timmar inatt så jag hoppas verkligen han kan koppla ifrån över helgen så han får sova ut. Annars kommer hans kropp att säga ifrån. Det som kan hända i helgen är att någon av de olika medierna hör av sig. Annars är det lugnt fram tills på måndag.

En tanke som slog mig igår var att så här var det ofta förr i mitt liv under kampen för sonens rättigheter. Det var många perioder där stressnivån låg på högsta påslag. Det var panikutryckningar med jämna mellanrum. Oftast var det i skolan det krisade. Det är inte konstigt att man bränt ut sig. Fast då orkade man naturligtvis mer än man gör idag. Och man hade inget att välja på.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Att ställa upp för sina medmänniskor ger kraft. Du ska se att det ger belöning, inget är bortkastad möda. Jag kämpade också för sonen som hade dyslexi. Ingen kände till det då. Han ansågs av sin lärare ha en hjärnskada och kom till en skola för efterblivna! Jag såg hur han, då 10-11 år mådde dåligt. Fick honom därifrån till en vanlig skola, han förlorade två år på det. Så med lite j-lar anamma går det. :-)

Mångmamma sa...

Håller helt med Solveig.
Att ställa upp för andra ger mer än det tar, oftast.
Fortsätter hålla tummar och tår för er skull.
Kram.

Cicki sa...

Solveig: Jag vet. Ibland känns det som att jag gjort det hela livet. Ställt upp för andra. Gissa hur mycket jag fått tillbaka. Såar av kraft till att orka mina egna bekymmer. Min son gick sin gymnasietid på särskolan. Han är normalintelligent på den övre skalan. Ändå var det hans bästa år. Där fick han vara den han var utan en massa överkrav. Han hade underbara lärare som såg han som han är. Så det finns många sidor på samma mynt och till syvende och sist så är det människorna omkring som skapar den verklighet vi lever i.

Mångmamma: Det är så. Det har vi diskuterat tidigare och var överens även den gången....:-) Ikväll känns det lugnt och förtröstansfullt.

Smycka sa...

Tycker det ser lite ljusare ut efter att ha läst på facebook gruppen och här. Ska fortsätta hålla så många tummar och tår jag kan. Hoppas även att ni får rätt bult till stolen. Sänder över lycka-till-kramar till er alla =o)

Cicki sa...

Smycka: Det känns rätt hoppfullt nu.