Spökkatt

Jag hade ont i kroppen redan när vi var i skogen igår. Det försökte jag tänka bort, så mycket som möjligt. När jag kom hem så ville jag ta rätt på svampen så fort som möjligt. Först stod jag vid diskbänken och rensade, men det funkade inte. Då satte jag mig vid köksbordet. Det funkade ganska bra. När Idol började så flyttade jag in allt i vardagsrummet och satt framför TV:n och rensade. Efter ett tag insåg jag att det var en direkt felaktig arbetsställning, eftersom jag var tvungen att sitta framåtlutad. Ändå fortsatte jag, tjurskallig som jag är. Till slut var jag ändå tvungen att ge mig, så jag har en del rensning kvar att göra idag.

Att jag var så där envis fick jag betala för när jag skulle sova. Ryggen var helt paj och jag kunde inte hitta någon bra sovställning. Det var bara att gå upp och ta en halv Stilnoct (insomningstablett) för att få komma till ro.

När jag då lägger mig igen så känner jag att Mimmi lägger sig tätt, tätt intill mig och värmer min onda rygg med sin kropp. Så gjorde hon ofta. Hon kände av när jag hade extra ont. Det var alltid så skönt när hon gjorde det. Hon var en katt som alltid ville vara extra nära.

Det är nu ett och ett halvt år sedan vi förlorade henne. Hon finns tydligen kvar här hos oss. Jag kände av henne från början, men då kopplade jag det till sorgen och saknaden. Men som sagt var, så har hon tydligen stannat kvar. Det känns bra. Det är ju här hon har sin familj.