Så det kan gå, med axelvadden på....eller av

Läste om modet på 80-talet när vi alla skulle se ut som monstuösa muskelberg. Även jag gjorde det med mina 156 centimetrar i strumplästen. Oftast hade jag fastsydda axelvaddar eftersom jag sydde det mesta av mina kläder. Men ibland hände det att jag fick använda mig av den lösa modellen, som man kilade fast och hoppades att de skulle sitta på plats. Jag hade ett par kroppsfärgade, i någon sorts skumplast.

Så var det vid det här tillfället. Jag satt på en konferensmiddag och hade en tjusig svart tröja på mig, och som sagt var, de lösa axelvaddarna på plats. Vi var ett gäng vänner av bägge könen som satt tillsammans. Plötsligt känner jag att den ena vadden börjar kana. Jag försöker lirka den på plats, men lyckas inte.

Nu var goda råd dyra. Hur skulle jag göra? Jag ville ju inte se sned ut. Jag tar ett snabbt beslut att jag ska ta av mig vaddarna. Men hur skulle jag göra det så obemärkt som möjligt. Jag hoppades på att alla skulle vara upptagna med prat och skratt och inte uppmärksamma min manöver. Jag får upp handväskan i knät. Där ska jag gömma rymmarna.

Jag inväntar rätt ögonblick och snabbt som ögat sliter jag av mig axelvaddarna och pular ner dem i handväskan. Då ser jag Eskils ögon rätt över bordet. De är stora som tefat och han säger: "Vad gjorde du? Tog du av dig lösbrösten?"

Vad skulle jag göra? Det var bara att förklara vad som hänt och vad jag gjort. Jag lovar att det blev allmänt skratt runt bordet och jag fick höra denna historia i flera år efteråt. Nu är det verkligen historia, sisådär tjugofem år efteråt.