Livet är inte alltid orättvist

Jag måste följa upp mitt tidigare inlägg om sonens körkortsbesvär. Jag skriver ju där att livet varit orättvist mot honom. Det finns ett område där det inte varit orättvist och det är på vänskapsplanet.

Barn och ungdomar med Damp/Adhd kan väldigt ofta vara barn utan vänner och till och med vara mobbade. De har ofta inte löst den sociala koden och kan ha problem just därför. Det hör till en del av kriterierna i diagnosen att ha just interaktala svårigheter, alltså att knyta an till andra barn i samma ålder. Andra barn kan ha svårt att klara av deras snabba humörsskiftningar och andra svårigheter. Många gånger tyr sig dessa barn till vuxna som har tålamod och förståelse för deras svårigheter.

Min son har tack och lov aldrig haft problem med den biten. Innan han började skolan hade han vänner på gatan vi bodde. När han började lågstadiet så fick han en lärare som hade svårt att acceptera hans problematik. Sonen hade personlig assistent under timmarna på skolan. Läraren kunde inte klara av att ha en vuxen till i klassrummet, så ofta satt sonen och assistenten i ett rum bredvid och jobbade. Nu behövde ju sonen mycket enskild tid för att kunna koncentrera sig. Men de var i det där extrarummet oftare än de gånger som sonen behövde det.

Detta gjorde att sonen fick ingen anknytning till sina klasskamrater under lågstadiet. När han skulle börja mellanstadiet så insåg skolledningen hur fel de gjort, så de handplockade en lärare till sonens klass. Hon fick dessutom gå en utbildning under sommaren för att klara det hela bättre. Det denna underbara människa började jobba med var bland annat att få in sonen i klassgemenskapen. Det var hennes första mål. Och hon lyckades.

Dessa goa vänner hade sonen under hela sin skoltid eftersom skolan hade alla tre stadierna så det blev ingen splittring på högstadiet heller. Några killar blev mer en fina klasskamrater. De blev vänner på heltid. Den vänskapen har dessutom hållit i sig, så de finns fortfarande kvar. Nu är alla drygt trettio och håller fortfarande ihop.

Sånt glädjer ett mammahjärta. Jag har sett dessa killar ligga på knä inför sonen och hjälpa honom att knyta sina skor när han inte klarade det själv. Då var de tonårskillar och skulle ju kunna tyckt att det var jobbigt med en sådan kompis som sonen. De hjälpte honom under de åren när han krampade och kunde falla ihop, när och var som helst. De har ständigt funnits till i vått och torrt. En av killarna har mer och mer dessutom visat sig vara den vänfastaste. Så han och sonen åker och handlar tillsammans. Behöver sonen skjutsas någonstans så ställer han upp på det. De tillbringar ofta helgerna tillsammans, ute på stan eller hemma framför TV:n.

Jag har ju sett denna kille sedan han var fyra år och jag gissar att även han har Adhd-problematik, så det är väl lite att kaka söker maka. Men det gör ju ingenting. Det är vänskapen som räknas.

Det de här killarna har fått tillbaka är en jättefin vän. För det är han faktiskt, min son. Han har ställt upp på dem när de behövt det. En av pojkarna har växt upp med en alkoholiserad far. Jag vet inte hur många gånger som sonen stöttat den vännen just av den anledningen. Han har funnits till för sin vän när han behövt det. Sonen har aldrig tagit vännernas vänskap för något självklart utan förstått att vänskap skall man vårda.

På den tiden när jag fortfarande var ute och höll kurser och föreläsningar i detta ämne så berörde jag ofta detta med den sociala koden. Att den var väldigt viktig att träna. Jag tror nämligen att man kan ha hur många andra brister som helst och klara sig bra, bara man har vänner.

Uppdatering: Har nyss pratat med sonen. Han och kompisen skulle gå ut och äta ikväll och sedan se Wallanders nya på bio.