Ibland är livet frukansvärt orättvist

Ibland suger livet verkligen musten ur en. Jag har nyss pratat med sonen i telefonen och han grät som ett barn. Det är fruktansvärt att höra sin trettiotvå-årige son gråta som ett barn. Varför gjorde han då det?

När han fyllde arton år så var det inte ens att tänka på att han skulle kunna ta ett körkort. Han hade fortfarande alldeles för stora svårigheter både när det gällde koncentration och motorik. Hans perceptionsstörningar var så svåra att de var inte utvecklade mer än för ett barn på åtta till tio år. När han fick beskedet att det inte var att tänka på ett körkort, så var det som om vi klubbat ner honom. Hela hans tillvaro brakade loss och jag var ofta rädd för att han skulle göra sig något.

Den sorgen har han sedan levt med och den har kommit fram med jämna mellanrum. Det har varit lika tungt varje gång han har dragit upp det. Det har känts som att det varit mitt fel. Inte för att han anklagat mig, utan mer för att jag vet att det är jag som har ett fel som gör att jag inte klarat att bära min barn till fullgången tid. Det är en ologisk tanke att tänka så, men den har ändå funnits där ibland. Jag har ofta tyckt att livet varit så orättvist mot sonen. Han har inte haft lika många möjligheter i livet som sin syster.

För snart två år sedan ringde han till mig och berättade att han hade ansökt om körkortstillstånd. Han hade varit hos läkaren på vuxenhabiliteringen och pratat. Läkaren bedömde att nu fanns det kanske en chans att sonen trots allt skulle kunna få börja övningsköra. Det tog inte lång tid så hade han sitt tillstånd i handen.

Han skulle först övningsköra med sin far. Till saken hör att hans far har haft svårt att acceptera sonens funktionshinder. Han har ständigt haft för höga krav på sonen vilket gjort att de har väldigt svårt att kommunicera och samarbeta. Sonen har för många bittra minnen från sin far. Men det fanns inget annat alternativ än att de skulle prova att övningsköra tillsammans. Jag finns ju tyvärr för långt borta.

Det gick inte så bra för dem, vilket jag hade förstått att det inte skulle göra. De blev ovänner, vilket gjorde att pappan inte ställde upp så ofta. Till slut var sonen desperat eftersom han fått ett så kallat "villkorat" körkortstillstånd. Det vill säga att det skulle omprövas efter två år. Sonen klarade i alla fall teoriprovet på första försöket så det är färdigt.

Sonen anmälde sig till slut hos en bilskola och fick en lärare som verkar helt fantastisk. Han greppade sonens svårigheter på direkten och la upp övningskörningen efter det. Sedan har det tränats och tränats. Jag har hört på sonen hur lycklig han har varit. Han har sparat varenda krona han kunnat lägga undan för att förverkliga denna livsdröm. Här måste jag berömma sonens far för han har bistått med rejält mycket pengar, vilket jag tyvärr inte kunnat göra.

I mitten på december körde sonen upp för första gången. Det gick inte bra. Det mesta gick väl bra, men det räcker ju inte till. Allt ska ju gå bra. Nästa försök till uppkörning skedde för två veckor sedan. Det gick inte heller bra. Tredje gången var idag. Igår försökte jag peppa sonen allt jag kunde med att säga att han skulle fixa det här och det var tredje gången gillt och så vidare. Allt för att han skulle tänka positiva tankar.

För en stund sedan ringde han som sagt var. Det gick inte idag heller. Han hade brutit ihop på bilskolan och han bröt ihop i telefonen. Vad säger man då som förälder? Jo, att han ska bita ihop och inte ge upp utan försöka igen. Så sa jag. Gissa vad fadern sa? Han skällde och sa att sonen var inte mogen att ta ett körkort. Sådana här gången fattar jag precis varför jag skilde mig. Det jag inte fattar är att jag stod ut så länge som jag gjorde.